De odlar flodernas kyckling

VIETNAM. Arbetarna bär heltäckande vita kläder, gummistövlar och munskydd. Innan vi får tillträde till pangasiusproducenten Vinh Hoans fabrik får vi gå igenom desinfektionsbehandlingar för att minska risken för att sjukdomar sprids.

Vi befinner oss i södra Vietnam. Fabriken som ligger i Mekongdeltas Dong Thap-provins och har 2 000 anställda. När medialarmen för några år sedan gick om att torsken hotades av utrotning – blev den betydligt billigare vita matfisken snabbt ett alternativ.
– Flodernas kyckling!
– Så kallar vi pangasius som har en neutral smak, berättar Vinh Hoans amerikanske marknadschef Max Basch, när han visar runt.

Lika snabbt som pangasius avlöste torsken blev den ett omskrivet hatobjekt. Delar av kritiken mot pangasius, eller vietnamesisk hajmal som den också kallas, har varit dess smaklösa konsistens. Kemikalier används för att den frysta fisken ska behålla sin fuktighet och suga upp ytterligare vatten – vilket ger ökad vikt och därmed högre marknadspris.
– För mycket vatten i fisken ger en gummigaktig konsistens och smak som många människor klagar på, berättar Max Basch.

Trånga fiskdammar med överanvändning av antibiotika och kemikalier har lett till miljöproblem som övergödning i Mekongdeltat och antibiotikaresistens hos bakterier. Problemrapporteringen i media har förföljt pangasius vars popularitet och försäljningssiffror har dalat – inom EU med 40 procent på fem år, och i länder som Spanien och Italien – störtdykt.

Nu försöker man vinna tillbaka konsumenterna. Vinh Hoan behandlar inte sina filéer med kemikalier och för fem år sedan blev de Vietnams första ASC-certifierade pangasiusproducent.

Att vara ASC-certifierad innebär att hålla miljöeffekterna på en så låg nivå som möjligt. Vinh Hoan får sin fisk från Tan Thuan Dong-odlingen som består av tretton dammar intill en av bifloderna till Mekong. Anställda kastar ut pellets från en ponton i en av dammarna – och vattnet kokar av hungriga pangasius.

Fodret består till 95 procent av hållbara vegetariska källor, som lokalt odlad maniok och ris, samt amerikansk soja. 5 procent kommer från fiskprotein, även den spårbar till hållbara källor. Dammarna, vars vattennivå ligger högre än flodvattnet för att inte läcka, muddras på övergivet foder och slammet hamnar i en särskild avfallsdamm. Vattnet testas så att nivåerna av kväve- och fosfor hålls minimala när vattnet släpps ut i floden igen. Hållbarhetsarbetet gäller även det sociala ansvaret.

Le Thi Tho, 29, har varit anställd av Vinh Hoan sedan 2008. Hon ser många fördelar i att företaget är ASC-certifierat. Hon tjänar 250 dollar i månaden, vilket är ungefär 50 dollar mer än vad hon skulle tjänat hos en konventionell fiskodlare.
– Vi har förmåner genom försäkringar, befordringar och semesterdagar, berättar hon.

Vi åker vidare till Soc Trang-provinsen där räkodlingarna breder ut sig i det flacka deltalandskapet. Vi kör på en smal väg omgärdad av kala jordvallar, där ingenting växer. Hundratals dammar med konventionella räkodlingar så långt ögat når. Mekongdeltat i södra Vietnam täcktes tidigare av mangroveskog, och uppskattningar säger att hälften har skövlats sedan början av 1970-talet för att göra plats åt räkodlingarna.

ASC-certifierade odlare förbinder sig att minst återplantera 50 procent av den förstörda mangroven. Stapimex är den första vietnamesiska ASC-certifierade räkodlaren och har strikta regler gällande vattenkvalitet, antibiotika och företaget använder enbart biokemikalier. Manager Truong Quoc Binh förklarar att omställningen till hållbara dammar är kostsam i början och att det därför kan vara svårt att övertala odlare att ställa om.
– Men på sikt lönar det sig eftersom det blir större volymer och vi som odlar tjänar mer pengar, berättar hon.

Le Van Tam och Tran Quang Huy arbetar med att kontrollera vattenkvaliteten och räkornas välmående i dammarna. Båda arbetade tidigare för konventionella räk­odlingar och jämför med den nuvarande arbetsplatsen. De berättar om tidigare långa arbetsdagar, där de ofta, utan lönetillägg, fick patrullera dammarna nattetid.
– Det fanns inga sociala skydd heller, berättar Le Van Tam, som är utbildad ingenjör inom akvakultur.
På ASC-odlingen är villkoren bättre.
– Sen är det också bra ur miljösynpunkt; vi använder inte antibiotika eller farliga kemikalier, säger Le Van Tam.

Av: Johan Augustin, frilansjournalist