Ariel Levy: Tror alla vill ha allt

Under några veckor i november 2012 rasar den 38-åriga stjärnreportern Ariel Levys liv ihop. Hon har rest till Mongoliet, gravid i femte månaden, för att rapportera om landets ekonomiska boom för den prestigefulla tidningen The New Yorker.

En läkare har försäkrat henne att det inte är någon fara att flyga och hon ser fram mot ett sista jobbäventyr innan föräldraskapet.

Men andra kvällen i Ulan Bator föder hon en son, alldeles för tidigt, ensam på ett kallt badrumsgolv på sitt hotell. Hon är nära att förblöda. Ariel Levy tar en bild av sin döende son med sin mobiltelefon, orolig att hon annars aldrig skulle tro att han existerat.

Hon kysser hans panna och hans hud känns som en silkeslen grodas mot hennes mun.

I en vacker och skoningslös essä i The New Yorker, Thanksgiving in Mongolia, från 2013 berättar hon om händelsen: ”Sanningen är att de tio eller tjugo minuter som jag var någons mamma var svart magi. Det finns inget äventyr jag skulle byta dem mot, ingen plats jag hellre skulle ha sett”.

Essän, som snabbt blev viral och senare prisbelönt, är grunden för Ariel Levys självbiografi När reglerna slutat gälla som nyligen kommit ut på svenska. 

– Jag fattade aldrig något beslut om att skriva Thanksgiving in Mongolia, den bara kom ut ur mina fingrar, säger Ariel Levy.

– Men jag kände mig inte alls färdig med ämnet när jag skrivit den.

Vi träffas i hennes hus på Shelter Island, en liten ö utanför Long Island, tre timmar med bil från Manhattan. Ariel Levy, barfota och klädd i en randig klänning ber om ursäkt för att hon är extremt förkyld efter en semesterresa till Italien.

Det är i slutet av september, men så varmt att människor fortfarande badar vid Shelter Islands ensliga stränder.

Den grå villan med trädgård har en roll i När reglerna slutat gälla: Mycket kort efter att Ariel Levy kommit hem från Mongoliet kraschade äktenskapet med frun Lucy.

Jag tror att alla vill ha allt, det är en grundläggande mänsklig egenskap

Ariel hade varit otrogen en längre tid och Lucy led av alkoholmissbruk. Lucy tvingades lägga ut villan till försäljning för att betala för sin rehabilitering, men ingen köpte den.

– Sedan sålde jag mina bokrättigheter och plötslig hade jag pengar att göra det. Vi var båda väldigt nöjda. Det blev en vändpunkt. Huset var det enda av allt som gått förlorat den här tiden som gick att få tillbaka, säger Ariel Levy.

Innan missfallet hade hon levt ett liv där hon, tack vare feminismens framsteg, upplevt handlingsfrihet och obegränsade möjligheter: En framgångsrik karriär, ett äktenskap med en kvinna, en graviditet nära 40-års-strecket med hjälp av en väns donerade sperma.

I boken skildrar Levy sina tankar efter missfallet och skilsmässan: en brutal insikt om att det inte går att få allt samtidigt – äventyr och medelålders moderskap, intimitet och autonomi, tryggt parliv och sexuella äventyr.

I boken är hon skoningslös mot sig själv. ”Att våga tro att reglerna inte gäller är ett kännetecken för visionärer, skriver hon. ”Det är också ett symtom på narcissism.”

– Jag tror att alla vill ha allt, det är en grundläggande mänsklig egenskap. Och det är ganska nyligen i mänsklighetens historia som kvinnor har haft tillräcklig frihet utanför hemmet för att kunna ha den ambitionen. Men att bli vuxen är att acceptera att det inte är möjligt att få allt, säger Ariel Levy.

Vem tror egentligen att det är på det viset? Ariel Levy hymlar inte med att det handlar om ett privilegierat perspektiv i boken.

Vi får följa uppväxten i en medelklassvilla i New York med progressiva akademikerföräldrar vars enda invändning mot äktenskapet med en kvinna är att bröllop är kommersiellt trams och som tidigt uppfostrar henne till att spränga gränser.

Allting i boken är helt och hållet en produkt av att bo i det här landet och tillhöra en viss socioekonomisk grupp

– I oktober åker jag till Sierra Leone för att göra ett reportage. Där är risken en på sju att kvinnor dör i samband med graviditeten eller förlossningen. Om vardagen ser ut så behöver du knappast lära dig att alla inte kan få allt. Allting i boken är helt och hållet en produkt av att bo i det här landet och tillhöra en viss socioekonomisk grupp, säger Ariel Levy.

Hennes reportage som anställd på New Yorker har ofta kretsat kring sexualitet, kön och, med hennes egna ord, ”kvinnor som är för mycket”, som Lamar Van Dyke, grundaren av en grupp lesbiska separatister på 1970-talet och Caster Semenya, den sydafrikanska löparmästaren vars könstillhörighet ifrågasattes på grund av hennes höga testosteronnivåer.

Levys egna och ofta roliga livsberättelse är ett koncentrat av de ämnen som intresserat henne journalistiskt genom åren; könsroller, monogami, balansgången mellan rastlöshet och längtan efter att rota sig.

– Jag kände att om jag hade hört den här historien om någon annan person hade jag velat skriva den. Och jag vet mer om mig själv än om någonting annat, säger hon och skrattar.

Bland mycket annat är den här boken en kärleksförklaring till skrivandet. När allt i mitt liv rasade samman var det något beständigt

– Bland mycket annat är den här boken en kärleksförklaring till skrivandet. När allt i mitt liv rasade samman var det något beständigt.

Det skramlar till inifrån ett av rummen i Ariel Levys hus, kanske en möbel som flyttas, men ingen syns till.

Det är John, den 17 år äldre sydafrikanske läkare som vårdade henne på sjukhuset i Ulan Bator efter missfallet.

I boken börjar de brevväxla, men berättelsen stannar innan fortsättningen. De är numera förlovade och bor tillsammans.

– Om slutet på boken skulle vara ”vi blev förälskade” vore det lätt att läsa det som att ”allt ordnade sig”. Vi har ju växt upp med den typen av berättelser om heterosexuell romantisk kärlek. Men förhållandet rättade inte till något i mitt förflutna. Det är inte slutet på den här berättelsen, utan början på nästa.

Vad lärde du dig om sorg under den här tiden?
– Jag visste inte att det kunde vara ett så fullständigt förändrat sinnestillstånd, att man som sörjande inte är en del av den normala verkligheten. Det hjälper att få höra gång på gång att den känslan inte kommer att vara för alltid. Till en början är sorgen något du bor i, men efter ett tag blir den bara något som bor i dig.