”Utanförskapet du måste bekämpa, Magdalena Andersson”

I en artikel i Expressen kunde vi den 16 september ta del av ett glädjebudskap med regeringen som avsändare: ”Utanförskapet i Sverige på rekordlåg nivå”.

I vad som skall föreställa en faktaruta får vi veta att: ”Utanförskapet mäts i så kallade helårsekvivalenter inom ersättningssystemen: sjukförsäkringen, sjuk- och aktivitetsersättningen, försörjningsstödet, a-kassan och arbetsmarknadspolitiska program”.

En sådan definition av utanförskap är befängd. Siffror som beskriver hur många som tar del av dessa välfärdssystemets skyddsanordningar definierar inte utanförskap.

De är till för att förhindra utanförskap.

Finansminister Magdalena Andersson berättar enligt artikeln att utanförskapet, definierat på detta sätt, minskat från 886 000 personer år 2014 till 839 000 personer nästa år, det vill säga med fem procent.

Men det verkliga utanförskapet flyger under denna radar, det handlar bland annat om personer som inte kvalificerat sig för a-kassa eller sjukförsäkring eller som av andra skäl inte räknas här.

Villkoren för att kvalificera sig för arbetslöshetsförsäkringen är som exempel så snäva att de stänger ute många utrikesfödda. Det verkliga utanförskapet rör i hög grad hur asylmottagning och integration lyckas.

Det verkliga utanförskapet rör i hög grad hur asylmottagning och integration lyckas.

Alternativa mått för att mäta en lyckosam samhällsutveckling är andelen av befolkningen som har arbete, lever självständiga liv och bidrar till sin egen försörjning över livet.

Det är steg framåt om en person går från att vara försörjd av familjen till att aktivt söka arbete och få arbetslöshetsersättning.

Välfärden bygger på ömsesidighet. När det går bra för flyktingar och flyktingars barn, för invandrarkvinnor och kvinnor i allmänhet, då går det bra för ”folket”, för den genomsnittlige inkomsttagaren.

Den gemensamma finansieringen av välfärden avgör tilliten till demokratin och om vi kan hålla samman Sverige.

De borgerliga partiernas recept för en lyckad integration är enkla låglönejobb. Men invandrade svenskar och deras barn måste växa upp i hushåll som har inkomster som ligger nära genomsnittet, annars urholkas välfärden för alla.

Den disponibla inkomsten för dem med föräldrar födda i Sverige har ökat med 54,5 procent.

Men ökningen för dem med utrikesfödda föräldrar är bara två tredjedelar av ökningen för dem med inrikes födda föräldrar (1999-2013).

Ibland argumenterar också ledande socialdemokrater som om välfärdssystemen behöver fler personer i befolkningen. Men möjligheterna att finansiera välfärden bestäms av andelen (20-65 år) som arbetar, multiplicerad med antalet arbetade timmar per person multiplicerat med timlönen.

Det är inte hur många det är i befolkningen som finansierar välfärden, det är utvecklingen av medelinkomsten, egentligen produktiviteten per person.

Det är antalet kronor som kommer in till Skatteverket eller Pensionsmyndigheten som bestämmer välfärden. Det visar att låglönejobb inte är en väg framåt, tvärtom undergräver de välfärden.

Vårt råd är att socialdemokrater ska sluta att se på vad asylpolitiken ”kostar” statsfinanserna. Det kan mycket väl vara så, ja troligen är det så, att den kostar för lite per flykting. Det borde investeras mer i de nyanlända, därför att det viktiga är hur det går för dem och framför allt för barnen.

SCB:s utredare visar i rapporten Risk för att arbetslöshet går i arv (SCB 2015-06-17), att inaktivitet går i arv från arbetslösa föräldrar med kort utbildning till deras barn.

Ungdomar vars båda föräldrar saknade sysselsättning 2010 löpte 69 procent större risk att vara ekonomiskt inaktiva, d.v.s. vare sig arbeta eller studera, också fyra år senare 2014.

Vi ska sträva efter att en lika hög andel barn till flyktingar som till inrikes födda klarar gymnasieskolan och börjar studera på högskolan

Utan gymnasiebehörighet ökar sannolikheten för att bli ekonomiskt inaktiv med över 118 procent. Det är att utrikesfödda har låg utbildning inte deras etnicitet som leder till att utrikesfödda ungdomar är överrepresenterade i gruppen inaktiva.

Vi ska inte acceptera bostadssegregation och inlåsning. Vi ska sträva efter att en lika hög andel barn till flyktingar som till inrikes födda klarar gymnasieskolan och börjar studera på högskolan.

Målet måste vara att de i genomsnitt får en genomsnittlig inkomst. Ett oavvisligt villkor för en lyckad integration är att föräldrar får utbildning så att deras barn får goda inkomster.

Det ökade stödet för Sverigedemokraterna sedan 2006 beror inte på att fler människor i Sverige blivit onda. Det beror på för lite god politik och på en ansvarslös liberal migrationspolitik.

Regeringens aviserade budgetproposition är god politik på många områden. Bättre stöd till etablering av nyanlända, stöd till stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling i skolan, högre pension efter skatt, höjt tak i sjukförsäkringen, ökade resurser till tandvård med mera.

Men det krävs mer för att mota det riktiga utanförskapet.