Ett liv efter kriget
Arbetets krönikör om Egypten nu och då, och hur man vill radera bilderna av de mörka åren.
Sitter man högst upp på en takterrass i en miljonstad och tittar ner mot gatan från tolfte våningen så ser människorna märkbart småväxta ut.
Den som i sin tur tittar upp mot takterrassen från gatan, kommer sannolikt att beskåda mig som lika liten, som jag beskådar hen.
Jag befinner mig i en stad som jag bodde i och lämnade för mer än sju år sedan.
Befolkningen växer, i runda slängar snackar vi om 30-mille i inofficiella beräkningar, det vill säga om man räknar alla som bor här utan papper och de som reser in och ut ur staden varje dag.
Jag kommer ihåg att det var haschtorka senast jag var här. Det var många som beklagade sig över att situationen.
En journalistkollega sa till och med: ”Folket kommer göra revolution om det fortsätter så här!”
Sedan dess har landet genomgått politiska förändringar, en militärkupp, val och rena blodbad
Mindre än en månad senare var diktatorn avsatt. Sedan dess har landet genomgått politiska förändringar, en militärkupp, val och rena blodbad.
I dag blåser en svalkande bris där Nilen är som bredast. Lyxhotellen på varsin sida av floden glimrar maffigt med sina varumärken.
Ett gäng fiskare står på rad med uppställda spön mot broräcket. Två brudpar ställer upp sig för bröllopsbild.
Floden förenar, viger och välsignar, härifrån ges ett nytt liv att leva.
Familjemedlemmar dansar, någon spelar trumma, säljare kommer med vagnar och barn springer långt bort från sina föräldrar.
Jag ser ett kollektiv födas. En efterkrigsperiod.
Som om de människor jag träffat verkar göra sitt yttersta för att få tillbaka turisterna igen, ändra bilden av sitt land, radera bilderna av de mörka åren.
De där kritiska rösterna, det vilande trycket, ångesten, nedstämdheten – allt har ersatts av ett lands kollektiva mål – ett slags lugn: Att återerövra vad man en gång förlorat.
Men häri vilar också en rädsla.
…man vill inte göra Nilens land till ett nytt Levanten eller ett sargat tvåflodsland
Våldsamma terrorattentat mot kyrkor och godtyckliga gripanden av aktivister har också satt sin prägel på stämningen – man vill inte göra Nilens land till ett nytt Levanten eller ett sargat tvåflodsland.
Jag tänker i vid mening på begrepp som politiskt ledarskap, folklig vilja, motstånd och revolution.
Att stå upp för sin rätt är en sak.
Att lägga undan sina meningsskiljaktigheter för att i stället finna gemensamma referenspunkter är svårare.
Min vän tittar på brudparet till höger, sedan på brudparet till vänster.
Den här floden, är våra liv, den förgrenar sig med vår själ.
”Det är det enda nöje som är helt gratis, det kostar inte fattiglapparna någonting.”
