Valfilmerna inför kyrkovalet nu på söndag har varit nästan komiskt stereotypa.

Socialdemokraterna har skjutit in på ett Pride-tema med regnbågsflaggor och kvinnligt brudpar i kyrkan samt budskapet ”Allas lika värde och rätt!”.

Centerpartiet har utnyttjat sitt starkaste kort: Annie Lööf. Centerledaren, får vi veta, är döpt, konfirmerad och gift i kyrkan.

Sverigedemokraterna har hårdsatsat i kyrkovalet och de verkar också ha lagt mest krut av alla på sin valfilm.

Över idylliska bilder på koängar, körsbärsblommor och villaförorter framförs ett passivt aggressivt budskap på mjuk göteborgska om att rädda den svenska kyrkan från ”kulturfientliga experiment”.

I ”det okända valet”, som kyrkovalet kommit att kallas, är närmare fem miljoner svenskar röstberättigade

Jonna Sima

Svenskarna är plikttrogna demokrater och valdeltagandet brukar generellt vara högt. Kyrkovalet är undantaget.

I ”det okända valet”, som kyrkovalet kommit att kallas, är närmare fem miljoner svenskar röstberättigade.

Man kan ju tycka att en institution med så många medlemmar borde kunna uppbåda ett stort engagemang.

Men i Svenska kyrkans fall är det snarare tvärtom.

I förra kyrkovalet röstade bara 700 000 personer, eller strax under 13 procent.

Under 2016 lämnade rekordmånga Svenska kyrkan, sammanlagt tappade de 90 000 medlemmar.

När det för två år sedan avslöjades att anställda inom Svenska kyrkan hade åkt på utlandsresor för flera miljoner kronor var det många som fick nog.

Men det går nog inte heller att bortse ifrån att svenskarna är ett av världens mest sekulariserade folk.

Få i Sverige kallar sig kristna i dag, även om de flesta av oss följer kulturella kristna traditioner utan att betrakta dem som just kristna.

Många tror också på någonting, en högre makt eller livskraft. Men måste man kalla det för Gud?

Jag är själv varken döpt eller konfirmerad men tillhör generationen som blev medlem i Svenska kyrkan vid födseln.

Kyrkan fyller en viktig samhällsfunktion, inte minst som kulturvårdare.

Jonna Sima

Jag skulle inte kalla mig kristen men har aldrig känt något behov av att gå ur kyrkan. Den fyller en viktig samhällsfunktion, inte minst som kulturvårdare.

Kyrkan har blivit en icke-kommersiell samlingsplats för litteraturcaféer, konserter och samtalskvällar.

Och kanske har jag mött tillräckligt många som fått stöd av kyrkan och dess diakoniarbete när samhället och myndigheter har svikit. Deras historier har etsat sig fast.

Vi lever i en tid där medkänsla och solidaritet med de svaga – kristendomens fundamentala budskap – ofta påstås vara kontroversiella politiska ställningstaganden.

När Svenska kyrkan har markerat i frågor som utvisning av apatiska flyktingbarn, utförsäkring av sjuka och för familjeåterförening har de ansetts allt för radikala av vissa.

Många troende känner inte igen sig i den uppfattningen.

Till Kristdemokraternas riksting i slutet av oktober har till exempel ett 50-tal kristdemokrater skrivit på ett upprop för en mjukare linje i asyl- och flyktingpolitiken.

Tiden förändras och kyrkan med den.

Men en kyrka som slutar bära omsorg om de små kan nog räkna ned till ett sista amen.