Förra måndagen lanserade SVT sin nya morgonsoffa som inte alls är någon soffa utan ett ellipsformat bord och snurrande kontorsstolar.

I stället för rogivande färger, frukt och grönt flimrar otaliga tv-skärmar och medarbetare som stretar på med innehållet rör sig i bakgrunden.

Alexander Norén är den ende av de gamla programledarna som har kvalat in i den nya ”Morgonstudion”.

I stället är det sportankaret André Pops, Aftonbladets tidigare tv-stjärna Karin Magnusson, ekonomijournalisten Carolina Neurath och Pelle Nilsson som ska lotsa tittarna genom nyhetsmorgonen.

Ofta genom att diskutera dagens nyhetshändelser sinsemellan.

Redan vid lanseringen i våras fick programupplägget kritik. ”Gomorron Sverige”-veteranen Marianne Rundström anklagade SVT för åldersdiskriminering och sade upp sig i förtid.

Många reagerade också på att de nya programledarna var så likriktade. ”Lika förutsägbar som en parmiddag i Bromma.”, skrev Aftonbladets ledarskribent Eva Franchell.

Tv-profiler som Alexandra Pascalidou och Doreen Månsson anklagade SVT för en alarmerande brist på mångfald.

SVT:s vd Hanna Stjärnes uttalade målsättning att åtgärda företagets mångfaldsproblem verkar inte ha nått dem som planerade kanalens morgonprogram.

Att ägna cirka 90 procent av första halvtimmen till att diskutera MTV:s musikgala MVA är inte något som nödvändigtvis stör en kulturredaktör

Jonna Sima

Efter premiärsändningen i förra veckan var tittarna splittrade. Att ägna cirka 90 procent av första halvtimmen till att diskutera MTV:s musikgala MVA är inte något som nödvändigtvis stör en kulturredaktör.

Men visst går det att diskutera nyhetsvärderingen dagen efter att statsministerns närmaste medarbetare har tvingats avgå och Moderaternas partiledare har avsatts sedan senaste morgonsändningen.

Hur som helst ligger omgörningar i tiden och i fallet ”Gomorron Sverige” var det också på tiden, även om den homogena programledarkvintetten knappast känns supermodern.

Systerföretaget inom public service, Sveriges Radio, är något bättre på mångfald, framför allt i P3. Dessvärre går det inte att lyssna på P3 efter man fyllt 30. Nej, det är inte jag som är gnällig, det går faktiskt bara inte.

Morgonpasset är ett evigt flabbande, och det är ju kul att de har roligt på jobbet, men outhärdligt att lyssna till

Jonna Sima

”Morgonpasset” är ett evigt flabbande, och det är ju kul att de har roligt på jobbet, men outhärdligt att lyssna till. För att inte tala om de groteskt uttjatade jinglarna (de behöver en omgörning!).

Vi som ändå vill höra ny popmusik, åtminstone ibland, blir paradoxalt nog bortjagade till internet eftersom varken public service eller reklamkanalerna erbjuder något vettigt alternativ.

Brittiska BBC är ett föredöme, särskilt deras webbaserade kanaler. Där finns bland annat BBC Radio 6 som enklast kan beskrivas som ett P3 för vuxna. Underbart!

Och kanalen är superframgångsrik. Medan brittiska P3 (BBC Radio 1) blöder, slår Radio 6 lyssnarrekord. Det är kanske ett fenomen som svenska kollegor bör studera?

När Horace Engdahl befann sig i självvald exil i Tyskland beskrev han sitt nya hemland som ett ”Sverige för vuxna”. Man behöver inte vara en förorättad Marianne Rundström för att tycka att det låter tilltalande.

Trendängsligheten och åldersfixeringen i Sverige och i svenska medier i synnerhet är verkligen ocharmig. Väx upp!