När inkomsten bestämmer hur tänderna ser ut

KLASS OCH TÄNDER. Problem började på allvar för drygt fem år sedan, när Anne-Marie Medalen Paulsen var i 55-årsåldern. Plötsligt trillade en bit av den ena övre framtanden ut, och strax därefter även den andra.

Vips hade hon en glugg där uppe, ungefär som ett barn i tidig skolålder som håller på att tappa mjölktänder.

– Det är inte lika gulligt på en vuxen och var så klart väldigt jobbigt, jag var ledsen. Dessutom var det extra fult eftersom flisor av tänderna var kvar. Jag började undvika att le och skratta, säger hon.

Vi befinner oss i Johanneskyrkan i den göteborgska stadsdelen Masthugget, där Stadsmissionen numera driver café. Lokalen är välbesökt, här sitter människor i grupp och spelar schack. Andra äter, ensamma eller i samspråk med varandra.

Dessutom var det extra fult eftersom flisor av tänderna var kvar. Jag började undvika att le och skratta

Anne-Marie Medalen Paulsen äter dagens lunch, en rejäl portion chili con carne med ris för 25 kronor. Om man vill kan man få kaffe på maten.

– Jag går hit ganska ofta. Det är bra pris på mat.

I handväskan har hon en tillfällig tandprotes för framtänderna. Den har Stadsmissionen hjälpt henne att få. Men hon har den aldrig när hon äter. Det är så besvärligt tycker hon.

Det fastnar mat i den och reflexmässigt är hon hela tiden där med tungan och råkar putta ut den.

– Jag väntar på en fast protes. Men det är så väldigt dyrt, jag måste spara ett bra tag först.

Vi backar tillbaka till då för fem år sedan, när allt började. Trots sin nya glugg jobbade Anne-Marie Medalen Paulsen på som vanligt. Hon är tillsvidareanställd som lokalvårdare och städar trappuppgångar i tolvvåningshus i Frölunda. Slitigt, visst, men hon trivs med jobbet.

Efter förlusten av tänderna behövde hon det dessutom än mer för att kunna fokusera på annat. Hon träffar folk, har bra arbetskollegor och är ständigt sysselsatt med händerna.

Bara att säga som det är, att tänderna har ramlat ut. Vuxna brukar mest titta.

– Jag vet att det finns människor som skäms så mycket för sina dåliga tänder att de inte vågar visa sig bland andra. Men jag har alltid tänkt att jag måste tvinga mig ut. Ibland har något barn frågat varför jag ser ut som jag gör. Men då är det ju bara att säga som det är, att tänderna har ramlat ut. Vuxna brukar mest titta.

För Anne-Marie Medalen Paulsen slutade det dock inte med de förlorade framtänderna. Snart började hon få svår karies och tandvärk i resten av munnen.

Till historien hör att hon lider av epilepsi sedan barndomen. Hon är sjukskriven på halvtid, läkaren ville för några år sedan att hon skulle sluta jobba helt men för Anne-Marie Medalen Paulsen har det varit viktigt att fortsätta arbeta deltid.

– Jag skulle inte må bra av att bara sitta hemma. Men halvtid är vad jag mäktar med, sjukdomen gör mig trött och stresskänslig. Och så har jag ju nästan hela livet tagit mediciner för min sjukdom, de har urkalkat mitt skelett och säkert även påverkat mina tänder, säger hon.

Ett tag var tandvärken så svår att hon inte kunde sova. Hon gick på starka värktabletter 24 timmar om dygnet och orkade inte jobba fullt ut. Snart var värken det enda hon kunde tänka på.

– Till sist sökte jag akut till tandläkaren och de ordnade provisoriskt så att värsta värken försvann. Jag hade inte pengar att betala då, men de gick med på att vänta tills min lön kom den månaden.

För att bli helt bra fick hon veta att hon behövde göra rotfyllningar, reparera tandhalsar, skära bort bitar av tandkött och göra flera lagningar.

– När jag första gången bad om en kostnadsberäkning skulle det gå på 60 000 kronor. Det är ju inte klokt!

För henne är alla dessa tusenlappar en drömsumma. Dessutom har hon tandläkarskräck sedan barnsben. Så när det visade sig vara så dyrt och behövas så många omfattande ingrepp var det nästan skönt att tänka att det ändå inte gick, ekonomiskt.

– Jag har hela livet undvikit att gå till tandläkaren.

De med lägst inkomst har halkat efter gällande tandhälsa

Nyheter

Det har gjort det hela än värre. Och värken kom förstås tillbaka. Dessutom led hon av de där flisorna som var kvar efter de tappade framtänderna.

Anne-Marie Medalen Paulsen vände sig till Stadsmissionen för att få stöd, hon hade fått kontakt med personer där i samband med sina skuldproblem.

Nu tog Lars Eriksson sig an hennes fall. Han är sjuksköterska i botten men jobbar nu som vägledare, som det kallas, och är van att träffa människor i svåra ekonomiska och sociala situationer.

– Under bara det senaste året har jag mött ett tiotal människor som jag försökt hjälpa med tänderna, säger Lars Eriksson när vi möts på hans kontor.

Bland dem finns de som har ett ordnat liv med jobb och bostad men av olika anledningar en ytterst skral ekonomi. Och att gå till tandläkaren handlar inte om överlevnad, som Lars Eriksson uttrycker det.

Allt som inte har med mat och husrum att göra går att prioritera bort. Tandläkarbesök är en sådan sak. Åtminstone tills det till sist inte går längre. Och då är problemen ofta stora.

Yonna Waltersson: I tandhälsan märks de ökade klyftorna

Chefredaktören

När människor väl vänder sig till Lars Eriksson och hans kollegor har det ofta gått väldigt långt och innebär stora ingrepp som kan landa på över hundratusen kronor. Så var det för Anne-Marie Medalen Paulsen.

När Lars Eriksson hjälpte henne att få en ny kostnadsberäkning, några år efter den första, hade summan ökat till 97 000 kronor.

Lars Eriksson gjorde som han alltid gör, började att höra med Socialtjänsten. Hans erfarenhet är att det är ganska lätt att få ekonomiskt bistånd till akuta åtgärder, upp till 10 000 kronor.

– Men därefter börjar det bli svårt. Och då gäller det fortfarande enbart åtgärder som är nödvändiga för att den enskilda inte ska lida, absolut inte om något estetiskt, säger Lars Eriksson.

Han lyckades få Kronofogden, som varje månad drar nästan 5 000 kronor från Anne-Marie Medalen Paulsens konto för hennes tidigare skuldproblem, att pausa dragningarna under tio månader.

Det gav henne en viss respit att kunna lägga de där nästan 5 000 kronorna i månaden på tandvård i stället.

– Jag opererade bort tandresterna i gluggen. Och jag har lagat hålen och tagit bort tandsten i hälften av munnen, men hälften är kvar, berättar hon.

Varken Lars Eriksson eller Anne-Marie Medalen Paulsen vet vad hon ska ta sig till när Kronofogden börjar dra pengarna igen. Då finns ingen möjlighet att lägga undan de där tusenlapparna till tandvård längre.

Alla borde ha råd att gå till tandläkaren. Även om du så är hemlös.

– Jag kommer nog inte kunna göra något mer då, det är så oerhört dyrt. Alla borde ha råd att gå till tandläkaren. Även om du så är hemlös, säger Anne-Marie Medalen Paulsen och nickar menade ut mot flera av dem som sitter och äter hos Stadsmissionen denna dag.

Lars Eriksson skulle önska att tandvården kunde bli en del av hälso- och sjukvården, att samma taxor och högkostnadsskydd gällde. Visst skulle det kosta samhället pengar, men i långa loppet tror han att det skulle ge mycket tillbaka, både för den enskilda och för samhället i stort.

– Att ha dåliga tänder blir en väldig markör. Du kan klä dig propert och föra dig bra, men öppnar du munnen och visar en miserabel tandhälsa blir du ganska snabbt utsorterad. Även om ingen arbetsförmedlare eller hr-människa någonsin skulle erkänna det, säger Lars Eriksson.

Han berättar hur han sett människor kallas till intervju och sedan inte komma längre.

– Jag tror utslagningsfaktorn på intervjun kan ha varit deras dåliga status på tänderna. Tänk vad det skulle göra med långsiktigheten att själv kunna ta kontrollen över sitt liv om dessa människor kunde få hjälp, säger Lars Eriksson.

Gilla oss på Facebook för att läsa fler artiklar, debattinlägg och krönikor.