Den store Stockholmsskildraren och arbetarförfattaren Per Anders Fogelström skulle ha fyllt 100 år i år. Det uppmärksammas på olika sätt, inte minst i huvudstaden.

För många svenskar har bilden av Stockholm, och Söders höjder i synnerhet, formats av söderkisen Fogelströms ”Stadsserie” – böcker som inleddes med Mina drömmars stad 1960.

Berättelsen om den unge inflyttade Henning, hans fru Lotten och deras avkommor sträcker sig över en hundraårsperiod, från 1860-talet till det politiskt turbulenta 1968.

Stockholm var i slutet av förra seklet ett brutalt ojämlikt samhälle där arbetare som Henning och hans kamrater snabbt slets ut och den lilla löneförhöjning de lyckades förhandla sig till gick till spriten.

Idag håller vi på och backar bakåt i tiden

Jonna Sima

Arbetarkvinnorna fick så gott det gick ta hand om hem och familj på resterna av en uppsupen lön. Men Hennings och Lottens barn fick det lite bättre än sina föräldrar, klyftorna minskade. Så var det för flera generationer, men i dag håller vi på och backar bakåt i tiden.

Staden är återigen extremt uppdelad, i dag inte bara efter inkomst utan också efter etnicitet, och det mest alarmerande är att skillnaden i livslängd ökar mellan stadsdelar.

Författaren och journalisten Mustafa Can skrev nyligen en upphetsad artikel på Svenska Dagbladets kultursidor där han uttryckte oro över Stockholms utveckling.

Han funderade över vad Per Anders Fogelström skulle tycka om sin gamla hemstad. Nu skapar drömmarnas stad ångest, menar Can, som motvilligt verkar ha bosatt sig på Södermalm.

Det är mycket i hans text jag håller med om. Som de redan konstaterade problemen med segregering och gentrifiering, det vill säga att hyrorna och bopriserna ökat så dramatiskt att arbetarklassen trängts ut i förorter, och att de politiska beslut som legat bakom till exempel utförsäljningen av allmännyttan har varit vansinniga.

Men det finns en raljant och föraktfull ton hos Can som jag dessvärre känner igen

Jonna Sima

Men det finns en raljant och föraktfull ton hos Can som jag dessvärre känner igen. Vanligtvis hörs den annars hos Sverigedemokratiska företrädare.

I deras begreppsvärld har Södermalm blivit ett skällsord som symboliserar allt de ogillar: cyklande vegetarianer som tycker hbtq-frågor, klimat och mångkultur är viktigt, ungefär.

Mustafa Can flörtar tydligt med den retoriska bilden. Han använder sig till och med av ett budskap som framförts på många demonstrationer under flyktingkrisen: ”Mångfald i stället för enfald”. Men Can har givetvis vänt på det och menar att ”Södermalm, hela Stockholm, är snarare enfald än mångfald”.

Det finns något sorgligt över att göra sig lustig över andra människors engagemang. Särskilt i dessa tider.

Mustafa Can skriver om hur ”denna homogena enklav” som han bor i är ”en plats där folk tar selfies med utvisningshotade flyktingar för att öka på sitt humankapital.”

Det vänder sig nästan i magen när jag läser den cynismen.  Att misstänkliggöra människors avsikter och anklaga andra för dubbelmoral känns faktiskt bara slappt och populistiskt.

För vad är alternativet tänker han. Att inte bry sig? Det låter inte som en stad någon drömmer om att leva i, allra minst pacifisten och rättvisekämpen Per Anders Fogelström.