Industrin tog fart när ångan kom

Några hundra meter förbi Gröna Lund och Skansen ligger varvet på Beckholmen, där båtar har tillverkats sedan 1600-talet. Vid mitten av 1800-talet byggdes två torrdockor och än i dag finns ett livaktigt varv på platsen.

– Det här är en historisk plats och det känns, säger Daniel Backlund, arbetsledare på Stockholms reparationsvarv.

Och han tycker om miljön. Utsikten från arbetsplatsen är Södermalm, Gamla Stan, Djurgården och den inre delen av Stockholms hamn.

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.

Ja, visa innehållet

Källa: https://youtu.be/9yejF0Q7bIM

1926 lät marinen bygga en docka för sina fartyg på Beckholmen. I dag har Stockholm Reparationsvarv två av dockorna: den nya, som är 186 meter lång, och en av de gamla, 100 meter lång. Fortfarande används dockpumpen från 1926 för att pumpa vattnet ur den stora dockan.

Varvet arbetar med reparation och underhåll. I den längsta dockan ligger bogserbåten Viscaria från Luleå och en pråm. I den andra dockan servas ångbåten Tärnan.

Vid kajen ligger Kustbevakningens fartyg Triton som är på väg till Medelhavet för att hjälpa flyktingar. Varvet har utrustat båten så att den kan ta hand om många människor.

– Det går väldigt bra för varvet. Vi ökar hela tiden, säger produktionschef Martin Adevik.

Han säger att läget både är en fördel och en nackdel. Rederier och besättningar uppskattar att det är nära till centrala Stockholm och alla kommunikationer. Men det är svårt för varvet att hitta personal som bor så att de varje dag kan ta sig till varvet.

Samtidigt som dockorna på Beckholmen byggdes i mitten på 1800-talet dominerades delar av Södermalm av väverier. Mellan Repslagargatan och Zinkensdamm fanns 28 sidenväverier.

Det var kvinnoarbetsplatser och de anställda kvinnorna fick en stark ställning. För deras barn fanns daghem och under den här tiden utvecklades stockholmsäktenskapen, att par bodde ihop utan att vara gifta.

Strax efter 1860 blev det missväxt. Flera sidenväverier gick i konkurs eftersom folk inte längre hade råd att köpa sidenschaletter som var den viktigaste produkten. Flera av de väverier som klarade krisen flyttade till Norrköping och Borås.

Industristad Stockholm

Mitt i stadslivet frodas en medicinfabrik

Reportage

I dag finns bara KA Almgrens sidenväveri på Repslagargatan kvar. Det är ett museum och har samtidigt kvar en viss produktion – bland annat till hovet och museer. Man gör även ordensband till Arméförvaltningen.

Gustav Vasa tog initiativ till några av de allra första industrierna i Stockholm. Det var kanongjuterier som byggdes kring Gustav Adolfs torg och tog hjälp av tyska gjutare.

Under slutet av 1600-talet gav staten stöd för att starta manufakturer i Stockholm. Manufaktur var ett mellanting mellan hantverk och industri. Det innebar att många hantverkare arbetade på samma ställe. De viktigaste var yllemanufakturer.

– Framför allt handlade det om tillverkning av uniformer till militären. Andra sydde sina kläder själva, säger författaren Anders Jonsson.

En av de största manufakturerna låg på östra Södermalm vid Barnängen, där i dag Solidaritetshuset finns.

Under tiden fram till mitten på 1800-talet utvecklades industrin i Stockholm långsamt – mycket för att staden inte hade så stor tillgång till vattenkraft. Med ångtekniken och elektriciteten kunde industrialiseringen ta fart.

Kring år 1900 skapades en rad specialiserade verkstadsföretag som byggde på uppfinningar, bland annat Atlas, LM Ericsson, Separator och De Lavals Ångturbin. En viktig kemisk industri var AB Nitroglycerin. Stockholm blev också ett centrum för järnvägen. Kring den växte industriförstäder upp i bland annat Liljeholmen, Sundbyberg och Nacka.

Bensinstationer fick namnet mack på Tegelbruksvägen i Midsommarkransen, där de första bensinpumparna av märket MACK tillverkades. Namnet var initialerna för dem som stod bakom maskinen: direktör Nils Peter Matthiason, uppfinnaren Oscar Andersson, advokat Gustaf Collin och redaktör Helmer Key. Uppfinningen sades vara en ”automatisk mätare av bestämda vätskemängder”.

Stockholm har liksom Berlin och Wien präglats av en växande och stor industri. I Stockholm har industrin i stor utsträckning funnits vid vattnet.

Mats Franzén, professor emeritus i sociologi, har skrivit om klasstrukturen i Stockholm under första delen av 1900-talet. Han berättar att arbetarna bodde i en hästsko som sträckte sig från Hjorthagen genom Birkastaden och Vasastaden, över delar av Kungsholmen och till delar av Södermalm.

Den fortsatte i Gröndal, Aspudden och Midsommarkransen. Stockholms arbetarrörelse var stark och radikal. Den byggde enbart på fackföreningar och motsatte sig Socialdemokraternas folkhemslinje och ville hellre se en tuffare klasskampslinje.

Förändringen av Stockholm börjar runt 1970, då bland annat priserna på bostadsrätter släpps fria. Samtidigt ersätts industrijobben i stan av arbeten i finanssektorn, reklamföretag och senare IT-branschen. Och det medför att medelklassen flyttar in i Stockholms centrala delar.

– Arbetarrörelsens radikalitet har minskat i Stockholm och det beror helt enkelt på omstruktureringen av näringslivet. De stora arbetsplatserna finns inte kvar i stan. I stället får vi allt fler moderna springschasjobb, säger Mats Franzén.

Han tror dock att radikaliteten finns kvar på stora arbetsplatser som Stockholms Central och inom Byggnads i Stockholm.

Förändringarna av staden skapar problem för varvet på Beckholmen. Det jobbar nästan 80 personer på varvet och ungefär hälften av dem är inhyrda. Enligt Martin Adevik hyr varvet in folk just för att det är svårt att hitta personal nära arbetsplatsen.

– Vi skulle vilja anställa varvsarbetare som bor på Östermalm, men det finns inte så många, säger produktionschefen Martin Adevik med ett leende.

Källor: KA Almgrens Sidenväveri, Kulturarv Stockholm, Fånga platsen: guide till Sveriges företagsamma historia och andra texter av Anders Jonsson

Läs mer om Sidenväveriet

• 1800-talets eko: industrijobb på semestern

Göran Jacobsson