Eva Enbuske ser till att hålkortens mönster förs över till väven. 1,5 meter sidentyg om dagen kan hon producera. Foto: Maja Suslin

Eva Enbuske ser till att hålkortens mönster förs över till väven. 1,5 meter sidentyg om dagen kan hon producera. Foto: Maja Suslin

 

Under mitten av 1800-talet fanns det många väverier på Södermalm i ­Stockholm. Det var en industri som bars upp av kvinnor. Då utvecklades Stockholmsäktenskap, och åt väverskornas barn byggdes daghem. 

– Väverskorna försörjde sig själva och de ville inte gänga sig. Om mannen inte skötte sig kastade de bara ut honom, säger Jan Lindo, chef på K A Almgren, som både är ett av landets arbetarmuseer och ett fungerande sidenväveri.

Han berättar att hans mormor var en av de självständiga kvinnorna, som hade barn och valde att inte gifta sig. Hon jobbade på Tobaksmonopolet på Söder.

KA Almgrens sidenväveri startade i början av 1830-talet på Repslagargatan nära Slussen och blev ett av Stockholms mest framgångrika sidenväverier.

K A Almgren hade lärt sig en ny mekanisk teknik för mönsterläsning i Frankrike: jacquard. Den innebär att vävens mönster styrdes av hålkort – ett kort för varje inslag i väven. K A Almgren lyckades köpa och smuggla ut 24 jacquardmaskiner från Frankrike.

I huset på Repslagargatan står vävstolarna på rad. Längst bort i lokalen arbetar Eva Enbuske. Hon gör i ordning hålkorten för en väv som ska användas till möbler och gardiner på konstmuseet Prins Eugens Valdemarsudde. Det är hon som håller igång produktionen.

– Jag är väl ett museiförmål. Folk kommer och tittar på när jag arbetar, säger hon.

Eva Enbuske väver 1,5 meter sidentyg om dagen. Och det finns kunder för väveriet. Arméförvaltningen har beställt tyg till fanor och hovet har beställt tyg till Drottningholms slott.

– Vi tjänar inte ett skit, men det är viktigt att hålla igång verksamheten. Det finns inget handväveri som detta och det är Skandinaviens äldsta bevarade industrimiljö, säger Jan Lindo.

Jan Lindo chefar på K A Almgren. Foto: Maja Suslin

Jan Lindo chefar på K A Almgren. Foto: Maja Suslin

I mitten på 1800-talet fanns 28 sidenväverier mellan Repslagargatan och Zinken. Det var en storindustri och den främsta produkten var sidenschaletten, som såldes i första hand i Sverige och till Norge och Finland.

– Efterfrågan var enorm. Och det var unikt att folk hade råd att köpa en sådan lyxprodukt, säger Jan Lindo.

Han berättar att en sidenschalett var det första folk köpte när de fick överskott från sitt jordbruk. För kvinnorna tillverkades schaletter för olika tillfällen och männen kunde köpa sidenschalar och ha runt halsen.

Råvaran – och resultatet. Foto: Maja Suslin

Råvaran – och resultatet. Foto: Maja Suslin

Åren av missväxt efter 1860 slog ut många väverier och flera av före­tagen som klarade sig flyttade till Norrköping och Boråstrakten. K A Almgrens sidenväveri fanns kvar ända in på 1970-talet och tillverkade bland annat ordensband. Och 1991 öppnade museet.

Museet har två våningar. På ett plan finns en utställning om siden, om arbetarna, om fabriken och om det som tillverkades. På den andra våningen finns väveriet och en butik, där den populäraste produkten är Almgrens tvättvål, som sägs ta bort alla slags fläckar från tyg och som kan återfetta siden efter tvätt.

 

FOTNOT: Varp är den längsgående tråden i väven. På K A Almgren är det 4 800 trådar i varpen. Inslag är tråden som skickas igenom varpen med skyttel.

 

 

­Företagsamma och ­arbetsamma museer

För dig som vill titta på gamla arbetsplatser på semestern finns mycket att se fram emot. Det finns hundratals museer över hela landet.

Det finns två guider med varsin utgångspunkt – arbetarnas och företagarnas. Den ena heter Arbetsamma museer – Museiguide 2015 och är utgiven av Arbetslivsmuseernas samarbetsråd med hemvist på Arbetets museum i Norrköping. Den andra heter Fånga platsen – guide till Sveriges företagsamma historia och är utgiven av SNS förlag, som har kopplingar till Svenskt Näringslivs föregång­are.museiguide

­Guiderna beskriver delvis samma saker. Båda berättar till exempel om K A Almgrens sidenväveri. Den arbetsamma guiden berättar om 425 arbetslivsmuseer medan den företagsamma guiden har ett bredare anslag och ­berättar om mer än 1 000 platser i Sverige som är historiskt intressanta, från olika epoker och näringsgrenar. Det äldsta besöksmålet är Röda jorden vid Riddarhyttan, där järn framställdes för 2 700 år sedan.

Lovisa Grentzelius arbetar på Arbetslivsmuseernas samarbetsråd. Hon berättar att arbetslivsmuseer ger en upplevelse för alla sinnen. Man kan höra en ramsåg äta sig in i stocken, känna värmen och fukten från en ångmaskin eller iskylan när man sköljer tvätt i en isvak.

Hon har många museitips. Två av dem är:

• Skonaren Ingo i Göteborg, som är en tremastad skonare som byggdes för att hålla varvsarbetarna sysselsatta under depressionen i början 1920-talet.

• Borgquistska Hattmuseet i Trelleborg, som förra året utsågs till Årets arbetslivsmuseum och som var hatt­verkstad fram till 1978.

fangaplatsenAnders Johnson har skrivit den företagsamma guiden. Han har suttit i Stockholms kommunfullmäktige och i riksdagen för folkpartiet och han har varit chefredaktör för Dagens Nyheter. Hans tips är:

• Kiruna – passa på i sommar, snart är staden bortflyttad.

• Trollhättan med Saabs bilmuseum, kanalerna och två kraftverk i Göta älv.