Återkommande kriser har gjort att pensionerna halkar efter lönerna. Numera får en arbetare vara glad om pensionen motsvarar hälften av lönen. Det duger inte. Offentliga system ska utjämna, inte skapa ojämlikhet.

De flesta är antagligen inte medvetna om att pensionerna har bromsats i sin utveckling nästan oavbrutet sedan 2011. När finanskrisen slog till 2008 minskade bufferten i fonderna så mycket att den automatiska stabiliseringen – oftare kallad ”bromsen” – slog till. 2010 trädde den i kraft och fick effekt året efter. Eftersläpningen beror på hur det så kallade balanstalet för pensionerna beräknas och beslutas. Redan där finns ett stort problem i att pensionärernas köpkraft stryps mitt i en lågkonjunktur. Finansiellt stabilt kanske, men inte särskilt positivt för samhällsekonomin.

Den senaste prognosen från Pensionsmyndigheten menar att bromsen släpper 2018 tack vare den ljusa konjunkturen. Då har pensionerna släpat efter lönerna i nästan åtta år. Den typen av fakta tål knappt dagsljus i den offentliga debatten. Ilskan över låga pensioner är redan enorm.

LO föreslog i sin pensionsutredning från 2016 att en rimlig pensionsnivå ligger på 70 procent av slutlönen för en genomsnittlig arbetare. Enligt LO:s beräkningar fick en kommunalarbetare som pensionerades år 2014 bara 58 procent av sin slutlön i sammanlagd pension och en industriarbetare 60 procent.

När pensionssystemet reformerades 1995 räknade man med att samma siffror skulle bli 67 respektive 71 procent. Vad förklarar den drastiska och oacceptabla minskningen?

Det finns två faktorer som mer än några andra påverkar pensionernas storlek. Finanskriser och medellivslängd. Sedan 1995 har vi haft återkommande ekonomiska svackor med krisen 2008 som den stora kollapsen. Samtidigt har också medellivslängden ökat rejält men utan att arbetslivet anpassats för att alla oavsett yrke ska kunna arbeta längre.

”Det flexibla arbetet” har snarare inneburit att arbetare hamnar betydligt mer på efterkälken från tjänstemännen än tidigare.

Bland annat osäkra anställningar och påtvingade deltider gör att arbetares pensioner blir lägre än om tillsvidareanställningar och rätt till heltid på allvar gällt som normer på hela arbetsmarknaden.

Finns då över huvud taget någonting i dagens pensionssystem som kan få pensionerna att studsa upp från sin nu väldigt låga nivå? Nej, faktiskt inte. I LO-utredningen skissas tre scenarier som alla är mer eller mindre orealistiska för att visa att pensionssystemet i sin nuvarande form inte klarar av att leverera rimliga pensionsnivåer.

Det första är ett börsrally där avkastningen på aktier stiger med 15 procent per år, det andra en kraftigt ökad sysselsättning om 350 000 personer fler än prognosen fram till 2020 och det sista att hälften av alla som förväntas gå i pension samma år skjuter upp avgången till 67 års ålder.

Börsrallyt är det enda scenariot där bromsen faktiskt upphör. I de övriga återgår pensionerna endast till nivåerna före finanskrisen. Tre ganska svåruppnådda scenarier alltså, och någon finansiell stabilitet att tala om skapas alltså ändå inte.

Och även om bromsen släpper 2018 kompenseras inte pensionärerna i någon högre utsträckning eftersom pensionerna halkat efter lönerna under många år.

Sänkt skatt är en klen tröst i sammanhanget. Buffertfonderna får nämligen inte heller överkompensera i goda tider. Så i stället lagras kapitalet för framtiden. Det var säkert klokt tänkt en gång i tiden.

Men när pensionärer allt oftare riskerar fattigdom är det dags att fundera på hur samhällsekonomiskt lönsamt systemet egentligen är. Ojämlikhet är enorm kostnad i sig. Det blir alltmer uppenbart att pensionssystemet förr eller senare, helst förr, måste omarbetas i grunden.