Jag hade en olustig dröm i natt. En gammal tant med förvildat hår hotade att lösgöra sina onda féer, sådana sagoväsen som kan byta gestalt och härma djurläten. Jag svarade att jag hade änglarnas beskydd. Så som alla mandéer har.
Två på axlarna och en på huvudet. Den ena är ljusets herre och kan klyva dina demoner i mitten.
Vaknar tidigt, åker till farsan. Nuförtiden sköter han om en liten kiosk åt familjen. Det trivs han utmärkt med. Han är som förändrad. Fylld av självförtroende, entusiasm och livslust. Utanför godiskiosken flämtar hundarna. Helt vanliga, varken förvildade eller utsvultna. Bara lite bortskämda. En minivariant skäller ursinnigt.
I ett gatuhörn står två unga män. Påsar proppade med gröna illusioner byter ägare. En sedel smeker en handflata och flyr smidigt undan igen. Någon droppar en ögondroppe, rödheten släpper. Skolbarn kommer med ryggsäckar och några mynt i händerna. Dagens höjdpunkt måste vara skolslutet, in i kiosken och snabbt ut igen.
Jag minns när jag var liten och morsan gav oss några mynt att handla för. Ibland stod hon i köket. Öppnade handflatan och kronor insmetade i lök och persilja tittade fram. Myntets leende kung mötte våra blickar.
Så småningom lärde vi oss att tjäna våra egna pengar. Någon pantade burkar. En annan samlade vagnar. Jag delade ut tidningar vid 13-års ålder. 300 lägenheter, 300 tidningar, 300 kronor. I den ordningen.
Stod i baklavafabriken långa timmar. Ibland i nio, tio eller elva timmar åt gången. Tre tusen kronor i månaden, en del brännmärken och lukten av härdat smör som varade in i sömnen blev droppen. Slutade.
Började jobba på restaurang när jag fortfarande pluggade på universitetet. Städade toaletter, torkade bord för en framtida universitetsexamen och ännu en utbildning för säkerhets skull. Serverade rikemansbarnen som beställde för lika mycket pengar som jag tjänade på en vecka. Jag bakade muffins på morgonen när mina vänner precis kommit hem från klubben. Det borde jag inte ha gjort, tänker jag nu.
Jobbade till och med i baren, till sent på nätterna. Kom hem vid klockan fyra eller fem och mådde som en gud. Satte mig ner och skrev någon novell. Ville vara extra duktig så jag tog jobb som flyttgubbe.
Två medelålders män, den ena vithårig, den andra en glasögonorm, pekade med handflatan och sa: Du är väl inte stark. Jo, jag har stark rygg och starka armar. Hårt skelett. Jag ljög så klart och jobbet var outhärdligt. Vem orkar bära tunga restaurangkylar och tunga möbler för 200 spänn om dagen? Det finns de som gör det, men så desperat utsatt var jag aldrig.
Fattigdomen satte sina spår djupt i oss. Vi fick lära oss värdet av varje slant. Spara för morgondagen, lev inte slösaktigt, räkna alltid med bistra tider och framför allt; var tacksam mot överhögheten – himlen och moder jord. Ända till i dag, då varje bortslösad slant kommer tillbaka som en demon i drömmen.
Duraid al-Khamisi
