Stopp i systemet

13 MÅNADER DEL 7/4 månader kvar. Den här våren skulle man kunna ägna en heltidstjänst åt att förkovra sig i konsekvenserna av ”flyktingvågen 2015”. Det är ett populärt ämne för seminarier runtomkring i huvudstaden med smoothie-frukostar i rymliga innerstadslokaler.

Att närmare 163 000 människor tog sig till Sverige för knappt två år sedan berättas om och om igen. Inte lika ofta om antalet som fick stanna. Förra året beviljades drygt 71 500 uppehållstillstånd med asylskäl.

De stora siffrornas språkbruk har nu flyttat från Migrationsverket till Arbetsförmedlingen. Under året räknar myndigheten med att drygt hälften av alla som fått uppehållstillstånd kommer in i etableringsuppdraget. Aldrig förr har de varit så många.

Arbetsförmedlingen konstaterar att ”det stora antalet nyanlända innebär en tydlig press uppåt på arbetslösheten”. Människor födda i ett annat land har som grupp högre arbetslöshet och lägre sysselsättningsgrad.

LÄS OCKSÅ Asylhandläggaren som började skriva poesi

Här någonstans börjar huggsexan om Lösningen. LO pratar, lite luddigt enligt kritikerna, om utbildningsjobb. Näringslivet pratar enkla jobb och lägre ingångslöner. SKL vill se längre snabbspår, upp till sex år för den som saknar utbildning.

För den som befinner sig mitt i den verklighet makthavarna talar om finns framför allt ett fokus. De tillfälliga uppehållstillstånden. Och hägringen om att få stanna permanent.

Ali Sido bodde på samma anläggningsboende som Marwan Arkawi, som Arbetet följer. Där delade de på tiden som är ett slags vakuum, den där väntan på besked från ett samhälle man inte helt behärskar. De är båda från Syrien. De är 24 år gamla. De kom hit utan sina familjer 2015. Förra året fick de båda uppehållstillstånd om 13 månader.

Ali Sido har nu flyttat till en lägenhet i södra Stockholm som han delar med tre andra. Han tar ofta upp hur viktigt ett ”fast work” är för honom. Ett fast jobb med lön, försäkringsskydd och övriga anställningsvillkor som inte är sämre än kollektivavtal eller praxis inom yrket, är ju en nyckel till permanent uppehållstillstånd.

Ali Sido säger sig inte ha tid för SFI. Han pendlar cirka tre timmar om dagen till en pizzeria där han jobbar 50 timmar i veckan. Han har redan besökt Migrationsverket för att ansöka om permanent tillstånd.

– Jag skulle komma tillbaka om två veckor. Systemet hade inte kommit igång än. Men jag måste bara visa upp anställningsavtalet så kan de ge mig permanent.

Han säger att han är trött, ”so tired”. Jag frågar om han känner till att det finns ytterligare ett krav på den som är under 25. Att visa att man har en utbildning som motsvarar svensk gymnasieskola. Ali Sido har varit på flykt från Syrien i åtta år.

– Nej, nej, det behövs inte. Jag vill gärna ses och prata mer men vet inte när jag är ledig. Jag lovar att höra av mig i god tid, säger han på telefon från pizzerian. Förresten, vet du hur det är med Marwan?

Medan Ali Sido var ledsen den där dagen, hans egen födelsedag, när Marwan flyttade från anläggningen, verkade Marwan oberörd. I taxin på väg till boendet i den nya kommunen ville Marwan dock inte prata.

I efterhand sa han att flytten påmint honom om när han lämnade sin familj: mamma, pappa, lillasyster och lillebror i syriska Baniyas.

Men för Marwan började ännu ett nytt liv med eget rum i Norrtälje. Och arbetet som skådespelare i Dramatenföreställningen Det levda baklänges fortsatte. Under våren har ensemblen varit ute på Nordenturné.

Inte heller jag eller fotograf Alexander Mahmoud har under den här tiden fått särskilt mycket kontakt med honom. Det kommer sporadiska uppdateringar via sociala medier. Han berättar att nypremiären på Dramaten ställdes in för att han mådde skit. Attentatet på Drottninggatan i Stockholm spelade in.

Men han återhämtade sig och spelade klart föreställningarna. Han lägger ut en massiv positiv respons han får från åskådare. Han får bo i en lägenhet som teatern har på Östermalm. Han har ny flickvän.

Även kommunens handläggare kontaktar mig för att de inte får tag i honom. Så den här delen om Marwan Arkawis 13 månader i Sverige får berättas utan honom.

Två mil nordväst om Dramaten, i ett litet industriområde i Spånga, finns landets största arbetsförmedling för nyanlända. Marwan Arkawi har varit här vid ett tillfälle. Cirka tre tusen människor är nu inskrivna här.

I år kommer snittet att ligga på närmare 76 000 inskrivna i etableringsuppdraget, ett slags rekord. I januari förra året hade 96 procent av de nya deltagarna permanent uppehållstillstånd.

Ett år senare har majoriteten tillfälliga. På myndighetssvenska förkortas gruppen ”tut” (tillfälliga uppehållstillstånd). En etableringsinsats ska kunna pågå i två år. Marwan Arkawi fick nyligen sitt första etableringssamtal – med fem månader kvar på sitt tillstånd.

– Vi gör ingen skillnad på tutarna utan anpassar planen. Vi vet ännu inte vad som händer med dem. Däremot har vi en känsla, säger Ayse Andersson, som är arbetsförmedlare på kontoret i Spånga.

Vad säger den?
– Att vilket arbete som helst kommer före allt. Före en hållbar planering för framtiden.

– Vi måste inte invänta den färdiga analysen som kommer om fem år, och då börja oja oss. En läkare som får höra vad som krävs för permanent uppehållstillstånd, eller för att få hit sin familj, kommer att jobba med vad som helst. Det är konsekvensen. Och det betyder att vi inte tar tillvara den kompetens som kommer, fyller hennes kollega Fernando Pacheco Ponce som har jobbat med nyanlända i 15 år i.

– Att vara på en arbetsplats där man vet att man inte borde vara skapar också negativa erfarenheter för individen. Kortsiktigt kommer säkert sysselsättningsgraden öka i den här gruppen. Den långsiktiga effekten kan bli att individen kommer längre bort från arbetsmarknaden, säger Ayse Andersson.

Deras, liksom Ali Sidos bild, bekräftas i Arbetsförmedlingens senaste prognos. ”Tidiga signaler” hos deltagarna med tillfälliga tillstånd är ett ”ökat fokus på att snabbt hitta ett arbete” och ett ”minskat intresse för SFI, samhällsorientering och reguljära utbildningar”.

Arbetslinjen var tydlig i Alliansens etableringsreform när Arbetsförmedlingen tog över ansvaret från kommunerna 2010.

Sedan förra sommaren är den minst lika tydlig i den rödgröna migrationspolitiken.

– Tron att etablering bara handlar om arbete stämmer inte. Det är flyktingar med skyddsbehov vi tar emot, det ska man aldrig glömma. För att få ro att hitta arbete måste anknytning, bostad, ja allt runtomkring, fungera. Den sociala aspekten tog man inte med i etableringen, säger Ayse Andersson.

Etableringsuppdraget möts inte sällan av kritik. Endast 33 procent av deltagarna är i jobb eller studier efter avslutad plan. Och då befinner sig majoriteten av dem i arbetsmarknadspolitiska program. Endast 5 procent har jobb utan statligt stöd.

Ayse Andersson och Fernando Pacheco Ponce vänder sig mot sifferdebatter och utspel.

Samma dag vi ses repeterar Liberalerna sin variant: Startjobb med löner på 14 000–16 000 kronor i månaden under de första fem åren med uppehållstillstånd (samtidigt som partiet vill ha treåriga uppehållstillstånd som regel).

– Politiker pratar gärna arbetslöshet, men varför pratar ingen om diskrimineringen på arbetsmarknaden? Varför pratar vi inte mer om varför närmare 90 procent av dem som diskar på restauranger inte är etniskt svenska? Och varför just deras löner ska vara så låga, frågar sig Fernando Pacheco Ponce.

Ayse Andersson pratar om statistisk diskriminering.

– Det kan handla om att säga att ingen från landet X kan felsöka på bilar i Sverige, för att de jobbat på verkstäder i hemlandet där man inte har datorer. Så kan det vara, men det gäller inte alla individer. Sådant kan komma från arbetsgivare, men även från arbetsförmedlare.

Hon berättar att det sker i viss välvilja. En arbetsförmedlare vill öka chansen till jobb, och väljer att träffa två lämpliga.

– Och väljer då bort 20, för att de tillhör en viss målgrupp. Man tänker inte rasistiskt, men man agerar uteslutande.

De vill båda ha mer fokus på individen. Och mer tid. När etableringsreformen sjösattes för sju år sedan skulle det vara 30 nyanlända per handläggare. På kontoret i Spånga ligger antalet mellan 50 och 200 individer.

– Forskning visar att ju tätare kontakt du har med en sökande desto bättre går det. Inte bara att de blir etablerade, utan de får även högre löner. Nu går vi åt andra hållet. Har du 200 sökande kan du inte ha en tät kontakt eller göra en helt individuell plan. Det blir lika planer för alla, säger Ayse Andersson.

– Man börjar också prioritera. Och man prioriterar dem som skriker högst. Och det är männen, säger Fernando Pacheco Ponce.

– Tillbaka till forskningen, det betyder att vi träffar fler män. Och att det i längden går bättre för männen, fyller Ayse Andersson i.

Samtidigt som antalet nyinskrivna aldrig varit så många skrivs anslaget per deltagare ner. För sex år sedan fick Arbetsförmedlingen 56 000 kronor per person och år. I år, rekordåret, 17 000 kronor.

I myndighetens budgetunderlag konstateras att arbetsförmedlarna får mindre av det Ayse Andersson och Fernando Pecheco Ponce anser vara avgörande: tid och individanpassning. ”När tiden inte räcker till måste arbetsförmedlarna prioritera de lagstadgade rättigheterna i handläggningen, det vill säga upprätta etableringsplaner i rätt tid samt betala ut etableringsersättning”, står det.

När är man då etablerad?
– Formellt när man får arbete, börjar studera eller starta eget på heltid under sex månader. Det … Vad är egentligen etablering, Fernando?

– Det är som integration. Jag använder inte sådana begrepp. Vem integrerar och vem integreras? Men det handlar om mer än arbete. Det handlar om att aktivt delta i samhället, politiskt, socialt, kulturellt. Att ha ett bra liv, med din familj. Är du etablerad Ayse, du har ett arbete du gillar, hyfsat betalt, familj?

– Ja, jag känner mig som en del av samhället. Samtidigt finns det något i att jag inte får vara unik. Trots att vi i Sverige strävar efter det unika i allt; unika barn, unika partners, unika jobb. Men är jag invandrare tillhör jag en grupp. Där får jag inte vara unik. Men min olikhet är inte jag.

Nu i maj börjar Migrationsverket arbetet med ansökningar om förlängda uppehållstillstånd och övergång till permanenta. Den som får förlängt får stanna mellan 13 månader och två år.

Den som får ett fast jobb och uppfyller alla krav kan alltså få permanent. Ali Sido jobbar på pizzerian för att bli en av dem. Han ringer och säger att han gärna ses, han har fått ledigt samma dag som den här tidningen går i tryck. Marwan Arkawi får jag inte tag i.

#13månader

• DEL 6 (5 månader kvar): Äntligen hemma, Marwan?

• DEL 5 (6 månader kvar): Marwan Arkawi mot ljuset

• DEL 4 (7 månader kvar): Osäker och sömnlös väntan

• DEL 3 (9 månader kvar): När kärleken här hemlös

• DEL 2 (10 månader kvar): ”Det här är supereasy” – Marwan Arkawi på SFI

• DEL 1 (11 månader kvar): Svensk för ett år