Socialbidrag under press i Sydafrika

Rudo Mafika står längst fram vid det rödvita plastbandet. Kvinnor går alltid först och har rätt att få mer mat före männen.

En grupp volontärer dukar upp stora grytor på ett grönt plastbord i Doornfontein, en av Johannesburgs farligare stadsdelar.

Närmare 150 personer är på plats denna kväll och köar på trottoaren utanför en McDonaldsrestaurang.

– Jag är här för första gången, berättar Rudo Mafika medan hon äter sin tallrik risgryta och två skivor rostat bröd med jordnötssmör.

Hon kom till Johannesburg från Malawi i höstas för att söka lyckan. Men alla pengar som hon sparat ihop i Malawi på att sälja äppeljuice stals från henne. Arbetslös och utan sparpengar vet hon inte hur hon ska få ihop till hyran på 500 rand, drygt 300 kronor.

För fler globala nyheter – följ oss på Facebook 

Varje månad ökar Johannesburgs befolkning med 10 000 personer. I storstadsområdet bor nu fler än nio miljoner invånare. Allt fler står också utanför socialförsäkringssystemet.

Som Crown Gaulana. Han är nästan blind och kan inte längre jobba vid 55 års ålder. Men trots årtionden av arbete får han ingen pension – inte heller socialbidrag.

– Det är svårt att tänka på tom mage. Flera dagar i månaden går jag och lägger mig utan att ha ätit, säger han och tar en tugga av sitt bröd.

SASSA, som är sydafrikanska motsvarigheten till Försäkringskassan/Socialstyrelsen, ger ut sju olika slags socialbidrag. De är riktade till olika befolkningsgrupper såsom ensamstående, äldre eller funktionshindrade. På 20 år har andelen bidrag nästan fyrdubblats och ges till fler än 17 miljoner i landet vars befolkning uppgår till drygt 54 miljoner.

Presidenten Jacob Zuma, liksom andra politiker och sakkunniga, har sagt att utvecklingen inte är hållbar. Och för bara några veckor sedan höll systemet på att kollapsa.

Det företag som socialdepartementet har anlitat för att administrera alla utbetalningar har inte haft ordning på sina affärer samtidigt som regeringen misslyckats med att hitta en ersättare. Men författningsdomstolen räddade till slut utbetalningarna 1 april.

Socialbidragen är en livlina för 11 miljoner barn som annars skulle gå hungriga. Men den statliga hjälpen uteblir för många. För alla de som trängs på trottoaren i Doornfontein står hoppet till volontärerna som varje tisdag bjuder på middag.

– Vi handlar allt ur egen ficka, det finns inga donationer, förklarar Marjorie Pereira.

Till sin hjälp har hon bland annat arbetslösa Emmanuel Nkosinathu. Istället för att sitta hemma vill han bidra och känna sig behövd.

På 20 minuter har 150 människor fått mat för kvällen. Snabbt skingras folkmassan. Som vanligt blev det lite kaotiskt när vissa försökte fuska och ta mat flera gånger, berättar Marjorie Pereira.

Volontärerna skyndar sig att plocka ihop och packa den lilla vanen. Crown Gaulana dröjer sig kvar. Han är sällskapssjuk och trots att han knappt kan se rör han sig vant i mörkret utan blindkäpp.

– Vi drabbades hårt av apartheid och nu måste vi få hjälp. Jag önskar att det fanns fler statliga hjälpprogram för oss.