LÄS OCKSÅ Debatt/Replik: Svenskt Näringsliv förvränger sanningen om HRF:s krav – LO

LÄS OCKSÅ Debatt: LO måste ta ansvar för att märket håller – Svenskt Näringsliv

Industrins märke utgör en kostnadsnorm för hela den svenska arbetsmarknaden. På LO:s ledning vilar ett ansvar att se till att facken respekterar märket, vilket parterna inom industrin i årets avtalsrörelse har satt till en kostnadsökningstakt på 6,5 procent över tre år. Och ska märket hålla i avtalsrörelsen, måste allt räknas – för alla. Detta vet egentligen LO.

Industriavtalet föreskriver uttryckligen: ”En sund och bärkraftig lönebildning förutsätter att förbundsavtalen inom industrin utgör kostnadsnorm och vägledning för arbetskraftskostnader på svensk arbetsmarknad. Parterna inom industrin åtar sig, var och en och gemensamt, att verka för att ’kostnadsmärket’ inom industrin är den norm inom vilken övriga parter på arbetsmarknaden ska hålla sig.”

När Svenskt Näringsliv beskriver industrins lönenormerande roll för Sverige de senaste två decennierna och vad som gäller för att märket ska hålla väljer dock LO att komma med grundlösa anklagelser om att detta skulle vara att förvränga sanningen.

Det är oriktigt av LO. Det är också felaktigt som LO påstår att alla ”de avtal som tecknades inom industrin och handeln är på 6,5 procent plus en låglönesatsning utan avräkningar”.

LO gör två rejäla tankevurpor i sitt resonemang. Den ena är att de bortser från att flera avtal inom industrin inte alls innehåller LO:s så kallade låglönesatsning.

Den andra är att även där låglönesatsningar görs så ligger de inom de 6,5 procenten. Industrinormeringen innebär att alla avtalsområden måste hålla sig inom märkets kostnadsram. Tvingar något fackförbund till sig högre kostnadsökningar utan motvaluta överskrids märket. Då skulle inte industrin sätta det ”kostnadsmärke” som Industriavtalet anger.

Att LO kommit överens om att yrka någonting är inte detsamma som att det är det som gäller. Om båda parter på ett avtalsområde i sina förhandlingar vill kan de givetvis komma överens om en så kallad låglönesatsning – så länge det ryms inom märkets kostnadsram på 6,5 procent över tre år.

Men när LO-förbundet Hotell- och restaurangfacket, HRF, genom att varsla om strejk och andra stridsåtgärder försöker tillskansa sig mer än andra, utan sedvanlig motvaluta, utmanar de grunderna för hela den svenska lönebildningsmodellen. Till detta vill LO-förbunden Seko och Handels nu medverka genom sympatistrejk, trots att parterna inom handeln dessutom precis har tecknat nya avtal inom ramen för märket. Det är oansvarigt.

En återgång till oreda med stegrande nominella löner och kostnadskriser som drabbade Sverige på 70- och 80-talen vore skadligt. Så förloras jobb och konkurrenskraft.

Ska märket hålla är det en förutsättning att allt räknas. Därför behöver LO tänka om och se till att märket håller.

Carola Lemne, vd, Svenskt Näringsliv
Peter Jeppsson, vice vd, Svenskt Näringsliv