Krisen tystar koreanska varvsarbetare

ULSAN. En oljetanker tar form  i den sydkoreanska staden Ulsan. Runt skrovet står kranar redo att lyfta kommando-bryggan på plats. Det är ett mäktigt, om än makligt, skådespel, och patienterna i de många sjukhusen på andra sidan gatan har första parkett. Men frågan är om någon tittar. Det är trots allt deras arbetsplats det rör sig om.

Innan de lades in beordrades de att inte nämna varvet som orsak för sina kross-, kläm-, bränn-, fall- och belastningsskador.

Svetsaren Jung Dong-suk struntade i det då han slet sönder skuldran. När han försökte inkassera sin försäkring fick han sparken.

– Jag kan inte ens förklara hur arg jag var. Efter fjorton års slit var jag fortfarande inte en människa i chefernas ögon. Jag kände mig förrådd.

Vill du ha fler globala nyheter – följ oss på Facebook 

Sydkoreanska arbetare har alltid pressats hårt. ”Snabbt, snabbt” var ledordet för att bygga rikedom ur krigets ruiner. Varvsindustrin gick i första ledet och har belönats därefter. I dag tillhör Hyundai Heavy Industries (HHI), Samsung Heavy Industries och Daewoo Shipbuilding and Marine Engineering världens största skeppstillverkare. Deras anställda tillhör Sydkoreas bäst betalda yrkesgrupper.

Men exploateringen har inte slutat, bara flyttats. Varvens mesta och farligaste arbete har lagts ut på entreprenad. Priserna pressas, därmed även arbetstakten och skadefrekvensen. Underleverantörer ignorerar säkerhetsåtgärder och mörkar olyckor. Men dödsfallen går inte att tysta, och de talar sitt tydliga språk. På tre år har 32 personer dött bara på HHI:s varv i Ulsan.

Jung Dong-suk övervägde att sluta då han såg sitt första lik.

– Jag kunde inte äta på tre dagar. Det värsta var att arbetet bara fortsatte.

Men Jung bet ihop. Det var han van vid. Varvsarbetet innebar extrema kroppspositioner, åtminstone tolvtimmarsdagar, och endast två lediga dagar i månaden. Skador var vanliga. 2011 tog det däremot stopp.

Ensam i ett skrov låstes Jung fast mellan ett par rör. Då han gjorde sig lös slets en muskel i axeln sönder. Skadan krävde två operationer och en längre tids sjukfrånvaro, något hans försäkring täckte. Men arbetsgivaren hade ett annat erbjudande: en klumpsumma för vården och löfte om att få tillbaka sitt jobb när han blev frisk. Alternativet var att aldrig mer få arbeta på något av de stora varven.

Lee Hying-jin, ordförande för de tillfälliganställdas fackförening i Ulsan, menar att spelet är riggat. Varven ger inte kontrakt till underleverantörer som rapporterar olyckor. Underleverantörerna undviker därför att använda larmtjänst och övertalar sjukhusen att spela med i deras lögner.

– De flesta arbetarna ger upp, säger han.

Det hade även facket kunnat göra. De grundades och ordnade stora demonstrationer 2003, efter att antalet tillfälliganställda sexdubblats på ett årtionde. Varvet svarade med att svartlista alla deras medlemmar. Sedan följde sju års strid.

Facket fick rätt i Högsta Domstolen, men endast en bråkdel av arbetarna har vågat sig tillbaka. I deras lokal hänger i dag porträtt av två medlemmar som tagit livet av sig i protest. I en soffa sover en man med kängorna på. Han har demonstrerat natten igenom. En enmannaprotest i skift som varat sedan i somras.

– Tjugotusen människor sades upp då. Vi slåss för vår framtid, säger Lee.

Som om inte situationen var allvarlig nog har varvsindustrin greppats av en djup kris. Överproduktion, låga energipriser och avstannad global handel ledde till att mindre än hälften så många nya skepp beställdes förra året som 2015. Varven rapporterar rekordförluster och uppsägningarna lär fortsätta.

Juridikprofessorn Lee Sang-soo på universitetet Sogang i Seoul jobbar för att sätta press på varvens utländska kunder, men säger att det också gäller att vara försiktig.

– Om vi trycker på för hårt finns risken att hela industrin kollapsar, och det hjälper naturligtvis inte arbetarna.

Många tillfälligarbetare som sagts upp har inte fått kompensation eller ens hela sin lön. Varken regering eller varv har kommit till undsättning.

– Vårt land är rikt ekonomiskt, men fortfarande underutvecklat när det gäller arbetarrättigheter.

Trots hoten tog svetsaren Jung hjälp av facket. Tillsammans tog de fram bevisen för hans sak och fick till slut rätt på alla punkter. Jung fick tillbaka sitt jobb samt två års sjukpenning. Men det tog ett halvår att komma dit, under vilket han fick låna pengar från vänner och bank för att överleva.

– Systemet är korrupt. Det är en diktatur där min klass är längst ner och omöjligt kan röra oss uppåt, säger Jung.

Per Liljas/frilansjournalist