LÄS OCKSÅ Debatt: Regeringen rundar EU-rätten för fackliga önskemål – Lars Gellner

I sin debattartikel som publicerades på arbetet.se ondgör sig Lars Gellner över de förändringar som regeringen aviserat i reglerna för utstationerade arbetstagare (lex Laval).

Lars Gellners argumentation bygger på att det enligt EU-rätten inte skulle vara tillåtet att påtvinga en arbetsgivare ett kollektivavtal om denne kan visa att villkor enligt det så kallade utstationeringsdirektivet redan tillämpas. Enligt min mening är det någonstans här som Lars Gellner går vilse.

Utstationeringsdirektivet uppställer faktiskt vissa minimivillkor som respektive medlemsstat har en skyldighet att säkerställa att de utstationerade arbetstagarna tillförsäkras. I vilket annat EU-rättsligt sammanhang som helst skulle det vara främmande att göra gällande att det skulle vara tillräckligt enligt EU-rätten att den som ska uppfylla förpliktelsen lovar detta. I princip är det detta som den nuvarande lagstiftningen innebär.

Visserligen ska arbetsgivaren kunna visa att godtagbara villkor tillämpas genom olika handlingar, men detta förändrar inte det förhållandet att det inte finns något hinder mot att arbetsgivaren och arbetstagaren omförhandlar villkoren till det sämre. Något skydd för en utstationerad arbetstagare finns inte i denna situation.

I länder som inte har valt att genomföra nu aktuell del av utstationeringsdirektivet genom kollektivavtal har i stället tvingande lagstiftning valts som implementeringsmetod. Sådan lagstiftning är oftast sanktionerad genom mycket kännbara sanktioner.

Att EU-rätten under sådana förhållanden skulle förhindra den nu föreslagna lagstiftningen är inte ett rimligt antagande. Genom den föreslagna lagstiftningen säkerställs att det även i Sverige finns en tvingande norm för arbetsgivaren att följa. Således kan svenska fackförbund ytterst genom stridsåtgärder säkerställa att det finns ett kollektivavtal på arbetsplatsen som arbetsgivaren måste följa. Detta kombineras med en möjlighet för den utstationerade arbetstagaren att hävda dessa rättigheter.

Arbetsgivarsidan vill gärna att debatten kring förändringarna i lex Laval ska handla om fackets möjligheter att vidta stridsåtgärder. Jag anser att debatten i stället ska handla om hur vi bäst säkerställer att de utstationerade arbetstagarna får de rättigheter som direktivet syftar till. Lösningen kan knappast vara ensidiga utfästelser från den utländska arbetsgivaren.

Detta särskilt i ett anställningsförhållande där den ena parten är så mycket svagare än den andra.

Nuvarande lagstiftning innebär att det är förenat med stora risker att vidta stridsåtgärder gentemot företag som utstationerar arbetskraft. Hur den så kallade bevisregeln i praktiken ska tillämpas är oklart. Om fackföreningen missbedömer de rättsliga förutsättningarna riskerar fackföreningen höga skadestånd för otillåten stridsåtgärd.

Genom de föreslagna förändringarna kommer även utstationerade arbetstagare i Sverige att kunna få de rättigheter som utstationeringsdirektivet fastställer. Detta borde arbetsgivarsidan vara positivt inställda till. På så sätt säkerställs sund konkurrens mellan företagen.

Att Svenskt Näringsliv öppet motverkar en sådan lagstiftning kan knappast ligga i medlemsföretagens ekonomiska intresse. Oftast framstår det som om Svenskt Näringsliv främst är en förening för de företag som saknar kollektivavtal.

Avslutningsvis kan sägas något om Lars Gellners insyn i fackligt internationellt arbete. Enligt Lars Gellner bryr sig inte svenska fack om hur det går i arbetstagarnas hemländer. Det är tydligt att Lars Gellner helt saknar inblick i hur fackförbunden år efter år i olika internationella sammanslutningar verkar för godtagbara villkor.

Utifrån ett arbetsgivarperspektiv kanske det är svårt att förstå vad solidaritet faktiskt innebär?

Robert Sjunnebo, förbundsjurist LO-TCO Rättsskydd