Det är ärligt av Anna Kinberg Batra att nu öppet tillstå att Moderaterna vill regera med stöd från Sverigedemokraterna. Nu vet väljarna var den stora skiljelinjen går i svensk politik. Men samtidigt är det en skarp krigsförklaring, främst riktad mot mittenpartierna Centern och Liberalerna.
Centerns Annie Lööf var snabbt ute med att ta avstånd från sin Allianskollega. Att regera med stöd av ett rasistiskt parti är inte en väg för Centern. Och några timmar senare gav Liberalerna samma besked.
Men under Liberalernas presskonferens hände någonting intressant. Som för att riktigt befästa sitt avstånd till den hädiska tanken om att i så fall hellre samtal över blockgränsen inledde Liberalernas Christer Nylander sitt nej tack till M-inviten med att skälla på regeringen Löfven. Och drog därmed in just denna tanke i dagens Allianskäbbel.
Naturligtvis tänker Christer Nylander som många andra; kommer Moderaternas språng till den Sverigedemokratiska planhalvan att driva fram nya politiska maktkonstellationer? Maktkamper där blocköverskridande överenskommelser med C och L ställs mot ett konservativt SD-M-KD-block?
Det är uppenbart att denna utveckling ligger i pilens riktning efter Moderaternas utspel i dag.
Visst kan Anna Kinberg Batras utspel också tolkas som ett desperat försök att få tillbaka de M-väljare som gått till Sverigedemokraterna. Men det är i så fall ett mycket vanskligt, närmast desperat, försök.
De gammelkonservativa moderater som aldrig förstått det där med alla människor lika värde, och som aldrig kunnat se något negativt i uttalad rasism, har redan vandrat iväg till SD. Att Anna Kinberg Batra försöker ställa sig i strålglansen från det parti som tillåtit dessa exmoderater att äntligen leva ut sina fördomar om lägre stående människor kommer knappast att få dem att återvända.
Minst lika sannolikt, om anständighet och medmänsklighet på detta sätt så tydligt ställs mot elitism och rasism, är att Moderaternas utspel skapar utrymme för nya samarbeten över blockgränsen.
