När kärleken är hemlös

13 MÅNADER DEL 3/9 månader kvar. Det är två timmar sedan vi skulle ha setts utanför skolan där Marwan Arkawi läser svenska. Han är nyvaken när han ringer.

– Jag är ledsen, det blev lite emergency här igår. Det blev sent, så jag har sovit ikapp och kunde inte komma till skolan.

Vi ses i stället i en galleria norr om Stockholm, på andra sidan stan från hans anläggningsboende. Där har han inte sovit på en vecka. När vi ses är han inte ensam.

– Det här hände igår, säger han och lyfter upp sin egen och en ung kvinnas hand.

En slät och en stenprydd ring.

– Vi förlovade oss!

Hon är Anna Smirnova, 22 år, rysk programmerare som bor i Polen. Anna är nära vän med en man, med rysk bakgrund, som bor i närheten av den Stockholmsgalleria vi träffas i. Vännen är i sin tur gift med en syrisk man som tidigare bodde på samma anläggningsboende som Marwan. Efter att han fått uppehållstillstånd och flyttat in till sin man bjöd han, för dryga månaden sedan, över Marwan en kväll. Anna var också där. Och nu, andra gången de ses, har de alltså beslutat att de ska leva tillsammans.

– Det klickade direkt. Vi har pratat massor via internet, säger han och håller om henne länge samtidigt som det ser lite ovant ut.

Han har pratat mycket om Ryssland, och den ryska inblandningen i Syrien. Om hur väst är så besatt av IS när Bashar al-Assad, med Putins stöd, dödar så många fler.

Påverkar det relationen?
– Neeeej, svarar båda samtidigt. Jag hade aldrig lyckats ta mig hit om jag tänkte så. Jag bryr mig inte alls om var människor kommer ifrån. Bara vem man är, säger han.

Anna Smirnova är här i en vecka. De har bott hos det gifta paret under tiden.

– Jag vill inte att hon ska vara på anläggningen. Det är ingen trevlig miljö just nu.

Den 30 november blev Marwan Arkawi en av närmare 6 200 ”pågående anvisningar” i myndigheternas statistik. Eller en del av ”puckeln” i ministerspråket.

– Det kommer att bli en puckel som ska ut i kommunerna, som stämmer ganska bra överens med de asylsökande som kom förra året, säger etableringsminister Ylva Johansson (S) vid en presskonferens på Rosenbad sista november där hon presenterar justeringar i den bosättningslag hon införde i år.

Det handlar om att staten, via Arbetsförmedlingen eller Migrationsverket, placerar ut nyanlända i kommuner. Marwan tycker att han har tur, han vill inte till Kiruna där de flesta på hans boende hamnat. I stället blir det Norrtälje. Men kommunen har ännu, tre veckor efter beskedet, inget boende till honom.

En av nyheterna Ylva Johansson presenterar är att kommuner nu får fyra i stället för två månader på sig att ordna ett boende. Lagen, som gick från frivillighet för kommuner att ta emot nyanlända till ett tvång, har fått några att högljutt protestera. Det handlar om relativt välmående kommuner som Ekerö, Nacka, Täby, Varberg som säger sig vilja ha ett kommunalt andrum.

Av de 21 702 nyanlända som staten anvisat till kommunerna i år skulle totalt 944 bosätta sig i just de kommunerna. Och de fyra kommunerna ligger i botten när det gäller mottagande de senaste åren. De har tagit emot fem per tusen invånare. Och det är också fyra kommuner dit få nyanlända väljer att flytta själva. För majoriteten av nyanlända blir inte anvisade platser av staten, utan försöker hitta boende själva.

Men något stopp, som det ibland har kallats i medier, handlar det inte om. Anvisade nyanlända fortsätter flytta in, även i dessa kommuner.

– Med högsta sannolikhet kommer vi att ta emot alla som vi blivit anvisade i år, säger Ekerös kommunalråd Adam Reuterskiöld (M).

Så ni har bostäder?
– Ja. Liksom alla kommuner gör vi allt för att klara det här och nu har vi haft tur som kunnat få fram bostäder. Men processen måste omstruktureras, så att man tar emot när man har bostäder.

Men majoriteten av kommunerna har ju bostadsbrist.
– Ja, det är ett akut systemfel men det går inte att göra en tvingande lagstiftning om det inte finns bostäder.

Men det blir en väldigt ojämlik fördelning utan tvång.
– Ja, det är inte konstigt att man flyttar dit släkten finns. Men vid årsskiftet har vi facit och ser hur många kommuner som klarade det här, fortsätter Adam Reuterskiöld som medger att pausen har varit ett sätt att skapa opinion i frågan.

Men Ylva Johansson ser inte ut att backa. I stället är hon nu öppen för sanktioner mot kommuner som inte tar emot sin kvot.

– Det är oacceptabelt, särskilt av de kommuner som inte har det svårast, att ensidigt anmäla att man inte tänker följa lagen. Annars faller hela systemet och man lastar över ansvaret på en annan kommun. Regeringen tänker aldrig acceptera det, dånar hon mot slutet av presskonferensen.

Men faktum kvarstår. Systemet släpar efter. Sista november befann sig 31 procent av de anvisade, likt Marwan Arkawi, i ännu en väntan. Cirka tvåtusen hade inte ens fått ett besked.

Det handlar också om en väntan på att komma in på riktigt i systemet. Den som inte har en egen adress i en kommun får vare sig etableringsplan från Arbetsförmedlingen eller ersättning från Försäkringskassan.

Det leder till att människor till exempel skriver sig på skenadresser trots att de då blir hemlösa, eller hänvisas till svarta svindyra hyreskontrakt.

– Att fortfarande vänta är frustrerande, verkligen frustrerande. Alla vill väl ha ett eget rum, egen säng, ett kylskåp och slippa oron över att ens saker blir stulna. Att inte behöva dela rum med människor du egentligen inte känner, säger Marwan.

Just saker har han inte så många. I två år har han levt på flykt. I närmare ett och ett halvt av dem i Sverige, från Malmö till Riksgränsen. Han har sovit på golv, under broar, hotell, stugor och väldigt många olika soffor.

– Så länge jag inte känner mig säker på att jag verkligen ska flytta kommer jag inte att köpa en pryl. Jag tror inte på papper längre, ord, löften. Sådant har tappat mening. Å andra sidan har jag inget att förlora. Eller jo, nu har jag ju det, säger han och kryper återigen in i Annas famn.

Det är nio månader kvar på hans uppehållstillstånd. Han är inte riktigt lika entusiastisk över att lära sig svenska som när vi sågs senast, på SFI-kursen. Han går dit ibland, annars spelar han tv-spel eller ser på dokumentärer.

– Det är allt jag kan göra just nu. Så nej, jag är inte så jättemotiverad längre. Det är svårt när man bor i en miljö som inte direkt uppmuntrar inlärning. De har ju stängt av stora delar av anläggningen, så alla 250 som är kvar bor i min del av byggnaden. Och nu på vintern när barnen inte går ut lika mycket… Det är stökigt och högljutt, jämt.

Cirka en tredjedel av människorna som söker asyl lider av psykisk ohälsa. Samtidigt är det en grupp som vänder sig till vården mer sällan än majoritetsbefolkningen, konstateras det i en rapport till Socialstyrelsen.

I ett projekt undersökte man flyktingpatienter på tre vårdcentraler som vänt sig dit med oklara symptom. Det visade sig att 66 procent varit med om traumatiska händelser i hemlandet. Ingen hade berättat för sin husläkare om händelserna. Av dem hade 84,5 procent en psykiatrisk störning, där depression eller posttraumatiskt stressyndrom var vanligast.

Manuel Fernandez är överläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och chef för mottagningen för transkulturell psykiatri där. Han vill betona att även de som varit utsatta för det värsta ofta kan gå vidare.

– De allra flesta vill det. Det handlar inte enbart om människor som är förstörda för resten av livet.

Han säger att den ömmande punkten handlar om en normalisering av livet. Boende, språk och sysselsättning snabbt. Han berättar om en kvinnlig patient som varit med om grova övergrepp som fick bo på ett härbärge och där blev hotad.

– Ett härbärge är inte ett normalt liv. Men sedan hon fick ett riktigt boende mår hon bättre, känner sig trygg, kan koncentrera sig på att lära sig svenska. Nu är hennes mål att bli undersköterska. Att bli kommunplacerad snabbt och helst få en vanlig bostad måste prioriteras.

På juldagen är det exakt två år sedan Marwan Arkawi satte sig på bussen mot Libanon. Den där dagen när hans lillebror, då elva, inte ville släppa taget om honom.

Häromdagen lade han upp en bild på lillebror på Facebook. En 11-åring som kiknar av skratt. Marwans kommentar: ”I miss you”. Snart fyller lillebrodern 14.

Marwan säger att det ändå ”går ganska bra”, att de två åren trots allt gett honom ett bra cv där han undervisat på internationella skolor, praktiserat som journalist, hjälpt flyktingar, korsat halva Europa, sett nästan 20 storstäder och skådespelat på Dramaten.

– Jag har varit med om mycket svårt men jag har växt upp, blivit mer ansvarstagande och uppskattar familjen mer. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle fria till någon vid 23, men här sitter jag!

Han pratar med familjen varje dag. De vet att han är förlovad med Anna. Själv vet han inget om morgondagen, bara att han måste få ut hela familjen ur Syrien.

– Just nu kommer man ingenstans med ett syriskt pass. Alla länder vet att du vill stanna. Så jag kan bara stötta dem mentalt och materiellt. Men klart jag ska få ut dem. Man måste bara nå toppen själv först, så kan man hjälpa dem som kommer efter.

Det låter som en stor press.
– Ja, men jag är ju äldste sonen. Vem ska annars ta den pressen? Det har varit ett hemskt år, men det slutade med en familj. Så jag fixar det, innan det är för sent, you know.

 

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.

Ja, visa innehållet

Källa: https://youtu.be/VPXDSrzMpSw