Skolans problem är inte över
Trenden är bruten – svenska elever presterar inte längre sämre än genomsnittet i OECD. Det framkom när senaste PISA-mätningen presenterades i tisdags. Men samtidigt visar studien att likvärdigheten i skolan minskar. Skillnaden mellan elever från socioekonomiskt starka och svaga hem blir allt större.
Utvecklingen är oroande. För även om det är glädjande att skolresultaten slutat sjunka är det förstås minst lika viktigt att alla har samma förutsättningar att klara skolåren. Arbetet gör i veckan en djupdykning i faktorerna bakom de växande skillnaderna. De experter som tidningen intervjuat ger intressanta svar och en gemensam nämnare blir tydlig: Det fria skolvalet.
”Eleverna blir varor och det är negativt tycker jag” som Magnus Oskarsson, projektledare för PISA-undersökningarna i Sverige, säger till Arbetet. Han menar att politikernas metoder för skolan inte fungerar.
Skolans problem kan inte lösas genom ett Alexanderhugg. Det är alltså inte så enkelt som att skrota det fria skolvalet – om nu någon politiker bestämde sig för att ge sig på en sådan vågad idé. Men en reglering i någon form behöver komma till stånd.
Ett förslag som lyfts fram av bland annat LO, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet är ett ”aktivt skolval”, det vill säga att alla elever tvingas välja. Ett annat förslag som vädrades i en LO-rapport förra året var att Skolinspektionen – enligt brittisk modell – borde sätta betyg på skolorna.
För att inte gynna vissa elever vid intag till populära skolor skulle en möjlig väg vara att låta lotten avgöra och i kombination med slopad närhetsprincip öka möjligheterna för likvärdighet. Samtliga dessa förslag är värda att titta närmare på.
Det finns också kommuner där man tar frågan om de växande skillnaderna mellan elever på allvar. I Nyköping slogs höstterminen 2014 fyra högstadier samman för att ge alla elever samma förutsättningar att klara skolan. Resultatet har hittills varit bra: Meritvärdena har blivit högre och ekonomin är bättre än tidigare.
Och som skolans rektor Henrik Eriksson påpekar för Arbetet: Även de starkare eleverna tjänar på att hjälpa de svagare. Man kan önska att fler kommunpolitiker vågade pröva en modell som denna.