”Det här är super easy”

13 MÅNADER DEL 2/10 månader kvar. Snön faller så där pittoreskt och dämpar den annars ständigt dånande Sveavägen i Stockholm. Det är dagen före vädret ska lamslå huvudstaden och Donald Trump världen. Inne i ett klassrum med utsikt över snöflingorna sitter Marwan Arkawi. Han är inne på sin tredje månad som svensk, av de 13 han fått.

”Nej, ’om’ är inte partikel här utan preposition. Vid ’tycka om’ blir det partikel. Så hur delar vi upp meningen: fundament, verb, subjekt, satsadverbial, verb 2, verbpartikel, objekt…”.

Läraren drar pedagogiskt isär meningar för att visa hur det språkliga systemet är uppbyggt i svenskan.

– Det här är supereasy. Det finns inga do eller does, bara ett verb. Fast ordföljden och uttalen är knepiga, viskar Marwan.

Det är hans tredje dag på SFI – svenska för invandrare. Han har nyss slutat spela i pjäsen Det levda baklänges på Dramaten och nu väntar livet som är tänkt att ske framlänges: språk, jobb, bostad, förhoppningsvis permanent uppe-hållstillstånd.

– Just nu mår jag kanske bra, jag är lättad. Min syster har tagit sig från flyktinglägret i Grekland och söker asyl i Tyskland.

Han bär fortfarande klockan som hon gav honom i Syrien och som han lovat att inte ta av sig innan de möts igen. Den övriga familjen, lillebror, mamma och pappa, som är kvar där hemma i kuststaden Baniyas, kommer vi inte att berätta så mycket om i de här texterna. De lever, men är kvar i ett land där människor dödas, försvinner och utsätts för tortyr på grund av vad de säger, vilken bil de kör eller om de väljer fel väg hem från skolan.

Deras hopp står till att de äldsta syskonen ska få nya liv i Europa. Marwan berättar att det numera ligger en rysk flygbas några kilometer från hemmet. Och att viss infrastruktur fortfarande kan fungera.

Han vill ha sitt examensbevis från ekonomistudierna som finns hemma hos föräldrarna.

– Jag hade med en kopia men den blev dyngsur där på Medelhavet. Men sådant folk tjänar bra pengar på kan fortfarande fungera i Syrien, som DHL eller Western Union. Så jag kanske kan få hit originalet och se om jag kan få det validerat.

Marwan Arkawi tycker sig behöva det där intyget. Han har visserligen skrivit in sig på Arbetsförmedlingen. Men liksom många andra som flytt och fått uppehållstillstånd tar det lång tid att bli anvisad till en kommun. I över ett år har han bott på olika anläggningsboenden. Och innan han får komma till en kommun kan Arbetsförmedlingen inte dra i gång några etableringsinsatser.

Han, och alla andra som är kvar på boendena, får därmed inte heller etablerings-ersättning från Försäkringskassan utan blir kvar i systemet med dagersättning från Migrationsverket.

En skillnad som innebär en inkomst på drygt 700 kronor i månaden, i stället för cirka 6 000 – som den som deltar på heltid i Arbetsförmedlingens insatser får.

– Jag tog mig på eget bevåg till SFI och går inte hit för att få pengar utan för att lära mig språket. Jag har bara tio månader kvar.

När vi ses har människor börjat flytta från anläggningsboendet där han själv bor. Med en veckas varsel blir läkare som påbörjat svenska för vårdpersonal anvisade till kommuner i Norrland. Barn som börjat förskola och skola rivs upp igen. Några dagar efter att vi setts får även Marwan Arkawi besked. Norrtälje.

– Antagligen ska jag flytta den sista november. Jag vet fortfarande inte var eller hur jag ska bo. Men det är helt okej.

Han fokuserar på målet. Att inom sex månader lära sig så pass bra svenska att han kan börja läsa datateknik på KTH.

– Så jag äntligen kan bli en produktiv del av samhället, säger han ironiskt och börjar lite rastlöst spela på ett piano som står i fikarummet på SFI.

Han pendlar snabbt. Från en otålig 23-årig kille, på väg ut i något slags vuxenliv, som gärna berättar om vip-kortet till en av Stockholms inneklubbar, konserter, hörlurar med brusreducering – och som ser helt chockad ut när jag inte känner till det svenska death metalbandet Opeth.

Till att verka så mycket äldre, eftersom han ställts inför beslut få av oss i den här delen av världen stått inför. Den oklara omvandlingen till ett liv i exil bidrar också till insikter.

– Jag ser ju hur andra tittar på mig. Jag vet att jag hamnar i kategorin ”Mellanösternkille”. Eller så ser jag medlidande. Och jag hatar verkligen att bli kategoriserad. Men jag ska försöka släppa sådant. Jag vill bara börja om.

Så börjar Marwan rabbla svenska dialekter och sociolekter. Norrländska och Söderslang är favoriterna. Värmländskan ”lite lantlig”. Östermalms-iiiin gillar han inte.

– Ja, jag hänger mycket på Söder bland alla hipsters. Jag vet att de inte har så mycket med det gamla Södermalm att göra men det är ändå skönt där. Fast Stockholm borde sluta försöka vara som alla andra. Ni är bra som ni är. Förutom kanske maten, jag har inte hittar någon riktigt bra mat.