Delat land en fara för demokratin

Kathy Cramer har det senaste decenniet rest kors och tvärs i Wisconsin. För den som verkligen vill förstå varför landsbygden i USA röstar som den röstar – och i det här fallet på Donald Trump – är hon en av de bättre personerna att fråga.

Cramer är statsvetarprofessor och har ägnat många timmar åt att försöka förstå hur människor i mindre amerikanska städer ser på politik. I en intervju i The Washington Post publicerad redan före valet lägger hon ut en förklaringsmodell – mer utförligt beskriven i hennes bok The politics of resentment – som står sig när valdagen är över och Trump utsetts till USA:s nästa president.

Genom de många intervjuerna med väljare i Wisconsin framträder en bild som i det närmaste kan beskrivas som en bitterhet mot en politisk elit och storstadsbor. Människorna på landsbygden upplever att de inte respekteras och att de lurats på delar av det liv de upplever sig ha förtjänat.

Cramer använder begreppet ”landsbygdsmedvetenhet” för att förstå hur de som bor här tänker. De röstar på Trump – liksom de tidigare stöttat Tea Party-rörelsen – och för att minska statens utgifter för att de inte tror att de som styr någonsin kommer hjälpa ”människor som dem”.

Det vill säga: Det handlar inte om att man gör analysen att politiken är till fördel eller nackdel för en själv. Analysen är att det kvittar vilka besluten är, det kommer ändå inte spela någon roll för den du är och där du befinner dig.

Att dra för stora växlar på enskilda förklaringsmodeller är något man ska vara försiktig med. Varför valresultatet blev som det blev i USA, liksom att Storbritannien i somras röstade för Brexit, har många förklaringar, beröringspunkter och skilda drivkrafter. Men i Wisconsinbornas syn på politik ringer en varningsklocka som manar till eftertanke – särskilt som att idén om att eliten har fjärmat sig från folket är så utbredd.

När människor inte längre ser att politiska beslut kan förbättra villkoren eller omständigheterna för det egna livet är det en allvarlig och avgörande fara för demokratin. Uppgivenheten och misstänksamheten är förlamande  – och öppnar vägen för despoter och populister.

De politiska partier som vill stå upp för den liberala demokratins värden har alltså att göra. Känslan finns också utanför svenska storstäder att man är satt på undantag. Det brådskar med idéer som prövar hur den känslan kan vändas.

Handlar det om återreglering av Apoteken? Är det hyrläkare som ska stoppas eftersom det utarmar den lokala vården? Ska krav ställas på banker att hålla fler lokalkontor öppna som hanterar kontanter?

Svaret kommer att variera med varje medborgare. Det gör det inte mindre viktigt att försöka söka politiska lösningar. Snarare visar det betydelsen att lyssna, diskutera och våga ställa nya frågor.

Men det kommer också att kräva mer av oss alla. Att i alla sammanhang ta strid för demokratiska värden, ständigt orka jobba lite hårdare och att våga utmana våra egna filterbubblor. Alternativet – att demokratin förlorar sitt värde – är så otroligt mycket värre.

Och just nu pekar allt åt fel håll; Brexit, Trump och i värsta fall Le Pen under nästa år. Förhoppningsvis ska historien inte visa att det fanns en chans att agera, men att den valdes bort.

Yonna Waltersson, Arbetets chefredaktör