Foto: Stockholm filmfestival

Foto: Stockholm filmfestival

Manchester by the sea är en stillsam sorgebearbetning som känns i varje nerv.

De första minuterna av Manchester by the Sea är andäktigt vackra. Fotot över det stilla, gråtunga havet, som den lilla staden Manchester by the Sea ligger vid, är ödesmättat symbolisk. Livsskapande och uppslukande.

Två män och en pojke på en båt, två bröder och den enes son, skrattandes och skojandes om vem pojken, Patrick, skulle välja om han var tvungen för att överleva på en öde ö – pappa Joe eller farbror Lee. Pappa, så klart, svarar Patrick. Det visar sig några år senare, när Patrick hunnit bli en tjejtjusande tonåring, bli farbror Lee som får ansvaret för Patrick när Joe dör av hjärtsvikt.

Lee Chandler, som spelas mycket trovärdigt av Casey Affleck, är en tystlåten, arbetsam enstöring till fastighetsskötare. Han tål varken skitsnack eller kallprat och lägger sig inte i vad andra gör. Han gör sitt jobb, är ointresserad av inviter från kvinnor, men missar inte en chans att provocera fram ett slagsmål på krogen: Det är då ångesten och destruktiviteten får utlopp. Varenda känsla är utanpå kroppen, samtidigt som hans blick säger att han är levande död.

Korsklippningen mellan det fruktansvärda förflutna som Lee bär med sig och den nutida hanteringen av sin brors död och återvändandet till hemstaden bygger upp ett sorgedrama som det är omöjligt att värja sig mot.

Casey Affleck är Oscarstippad för sin roll som den hårt prövade Lee Chandler. I en av scenerna med Michelle Williams som hans exfru Randi är det nästan outhärdligt att bevittna den avgrund av smärta Lee befinner sig i och som verkar vara omöjlig att ta sig upp ur.

I allt mörker finns också en strimma hopp om ljusning för Lee. Så stark är ändå människans överlevnadsinstinkt, om inte för oss själva, så för de som står oss nära.

Manchester by the sea

Regi: Kenneth Lonergan

Skådespelare: Casey Affleck, Michelle Williams, Kyle Chandler

Svensk biopremiär: 25 december