Att regeringen vill stoppa blödningen i form av ökade kostnader för personlig assistans är förståeligt och berättigad. Övervinster och fusk ska inte accepteras. Men då ska udden också riktas mot dem som tar ut övervinster och fuskar, inte mot det stöd som ges till familjer vars liv hänger på en fungerande assistans.
Det är uppenbart att det fusk och de privata övervinster som drabbat LSS följer i privatiseringens och vinstmaximeringens spår. Och det är snudd på pinsamt att först höra regeringen tydligt och välinformerat redogöra för problemet, de borgerliga partiernas utförsäljning och privatisering av svensk välfärd, och därefter höra samma regering säga att lösningen är nedskärningar för dem som brukar välfärden. Äpplen och päron ska inte blandas samman, speciellt inte när det gäller människors möjligheter till ett drägligt liv.
Personlig assistans och LSS är glasklara exempel på hur det vinstintresse som omhuldas av de borgerliga partierna men som förpestat välfärdssektorn håller på att rasera den välfärd som vi med våra gemensamma resurser byggt upp för att ge samhällets mest utsatta ett drägligt liv.
I regeringens utredning som fått utstå kraftig kritik står att läsa att assistansverksamheten privatiserats till den grad så att vi i dag har över 1000 privata bolag som sköter ruljangsen med skattepengar som finansiering. Dessa 1 000 bolag står för 65 procent av hela verksamheten.
Fusket beräknas till omkring 10 procent, även om felintervallet är stort. Därutöver kommer övervinster och vinstuttag ur välfärden i en grad som Sverige är ensamt om i världen att tillåta.
Men trots att regeringen konstaterar dessa privatiseringens nackdelar, drar den samtidigt slutsatsen att Försäkringskassan måste få ned kostnaderna för LSS. Försäkringskassan? Den meningen går inte ihop. Eller snarare: med den meningen går regeringen fullständigt vilse.
Försäkringskassan ska varken försöka öka eller minska kostnaderna. Försäkringskassan ska se till att kostnaden blir exakt vad som krävs för att följa svensk lag och ge stöd till dem som behöver stöd, inget annat.
Så länge inte regeringen kan tala ur skägget om vinstuttag och privatisering och i stället försöker minska kostnaderna för LSS samtidigt som den försöker få till något slags blocköverskridande halvmesyr runt vinstuttagen kommer regeringen att hamna i samma besvärliga sits: Man identifierar problemet, vinstuttag och privatisering, men ändrar på någonting annat.
Den här oviljan att tala klarspråk ger också utrymme för den typ av suckarnas debatt som hölls i riksdagen i fredags runt personlig assistans. Allianspartierna och SD tilläts skälla på regeringens aviserade neddragning av assistansverksamheten, medan barn- äldre och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) upprätthöll en pinsam tystnad om vinstuttag och privatisering, troligen för att inte störa de samtal som pågår.
Det gick till och med så långt som till att Moderaten Cecilia Widegren med rungande stämma informerade Åsa Regnér om att ”Välfärden är ingen marknad!” utan att ens få det minsta mothugg eller erinran om att det är just Moderaterna som gjort välfärden till en marknad.
Jan Björklund, L, fick visa sig som den gode riddaren då han frankt framhöll att ordentlig satsning på de allra mest utsatta gör att både brukarna och deras föräldrar och andra familjemedlemmar skulle kunna leva ett mer normalt liv med färre sjukskrivningar och högre deltagande, om LSS slipper neddragningar.
Detta trots att dessa fakta presenterades redan 2012 i utredningen ”Dörrarna stängs innan alla fått plats” och även i Riksrevisionens rapport 2012 som visar att en ökad hjälp till föräldrar med barn med olika former av funktionsnedsättningar snabbt skulle ge stora samhällsekonomiska vinster. Jan Björklund satt då i regeringen, utan att reagera det minsta på rapporterna och utan att förslå någon förändring.
När det från regeringens håll är så tyst om den uppenbara orsaken till oacceptabla kostnadsökningar i personlig assistans ger det också andra borgerliga debattörer svängrum att vädra sina fördomar. Så skriver till exempel Göteborgspostens politiska redaktör Alice Teodorescu att kostnaderna för flyktingströmmen måste vägas mot kostnaderna för personlig assistans.
Någon annan bäring än att understödja Sverigedemokraternas och övriga högerns förvrängda verklighetsbild av att flyktingar är roten till allt ont har naturligtvis inte artikeln. Och något annat var nog heller aldrig meningen.
Men det är snudd på pinsamt att de rödgröna inte kan tala klarspråk och skilja på vad som är nödvändiga behov i ett solidariskt samhälle och vad som är grovt utnyttjande och förskingring av våra gemensamma resurser.
Alla som har behov av personlig assistans för att leva ett värdigt liv ska få det enligt de intentioner som finns i lagstiftningen. Den verksamhet som genom privatisering och vinstuttag i välfärden dränerar kontot för personlig assistans ska stoppas. Blanda inte ihop dessa två spår.
