En gigantisk pansarvagn mullrar och gnisslar sig fram över ett fält av gyttjig lera. Gevärsskott viner i luften, en explosion några hundra meter bort framkallar ett pipande ljud i öronen. Battlefield 1, som släpps 21 oktober och utvecklats av svenska Dice, skildrar det första världskriget genom ett klassiskt förstapersonsperspektiv.

Spel som Battlefield eller Call Of Duty är inte ensamma om att låta kriget veckla ut sig för kulturkonsumenten. Böcker om krig och slag toppar regelbundet listor, intresset för krigsfilmer är enormt. Metalgenren — exempelvis Iron Maiden, Manowar till Amon Amarth — har närmast en besatthet vid att skapa myter om kriget som förlösande kraft.

Vår tids intresse för kriget sammanfaller med en period av uppflammande nationalism — och rasism. Samtidens brister ställs mot kriget som en möjlighet, ett sätt att drömma om ett nationellt och heroiskt uppvaknande. I Filippo Tommaso Marinettis Futuristiska manifestet från 1909, som bland annat inspirerade fascistledaren Benito Mussolini, skriver han om hur kriget behövs för att rena världen:

”Vi vill förhärliga kriget – världens enda hygien – militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör.”

Möjligheten att klä krigets monster i äventyrliga och mystiska färger skapar något nytt, men riskerar också att göra oss blinda inför historien. Battlefield 1 är en imponerande skildring. Men hur polerat det än är är det ändå något som skaver. En olustig känsla dröjer sig kvar.

Problemet är att en komplicerad och snårig verklighet blir till ett slag mellan gott och ont. Gråskalan reduceras till vitt och svart. Antal dödade respektive hur många gånger du själv dött. Liv eller död, vinst eller seger. För den som greppar handkontrollen är det lätt att få intrycket att enade nationer kastar sig in i kriget med moralisk övertygelse. Bilden är falsk.

I själva verket existerar det inget storslaget eller heroiskt krig. Eller som Rosa Luxemburg skrev, mitt under det första världskrigets brinnande barbari:

”Skådespelet har mist sin tjuskraft. Reservisterna hör inte längre några jubelskrin från unga flickor /…/ Den kanonmat, som i augusti och september med patriotisk hänförelse lastades på tågen, ruttnar nu i Belgien, medan profitmöjligheterna frodas på de dödas gravar”.

Hur kriget skildras — fiktivt eller inte — förändrar vår bild av historien. Spel och kultur som gör anspråk på realism måste ha högre ambitioner än välpolerade propagandamaskiner. Det skulle göra både spelen och genren mer intressant.

Daniel Mathisen