Svensk för ett år

13 MÅNADER DEL 1. Förra året vid den här tiden: 22-årige Marwan Arkawi sätter sig på tåget från Köpenhamn. Han tar på de stora hörlurarna, som han tillsammans med läsplatta och pass noggrant slog in i ett tjugotal plastkassar och packade ner i ryggsäcken inför färden i gummibåt till grekiska Kos. Han sätter på Johnny Cash, pappa mattelärarens favorit och den som lärt honom felfri amerikanska, knäpper friluftsjackan som han noga valt ut i ett hjälptält i tyska Flensburg och hänger på sig ryggsäcken. Ser han ut som en välmående ung backpacker passar han in, tänker han.

Det fungerar. Han får tipset att passera Malmö, för där råder kaos. Han tar sig till Göteborg, söker uppehållstillstånd och får ett papper där det står Riksgränsen. När han når dit är en månads resande slut. Eller så är det en början. För den som flyr är början och slut diffusa begrepp.

– Jag har alltid velat göra en längre resa genom Europa. Det var inte riktigt så här jag hade tänkt. Å andra sidan har jag varit med om helt unika saker. På något sätt gillade jag resan. Life really is crazy you know.

Ett axplock av det unika: Känslan av att överleva resan i gummibåt som gått sönder mellan turkiska Bodrum – vars strand treårige Alan Kurdis kropp sköljs upp på under samma tid – och grekiska Kos.

– Det låter kanske nedlåtande, men när jag kände havsvattnet och såg hur alla började be, blev jag själv bara mer övertygad i min ateism. Det finns ingen gud som hjälper dig. Inga mirakel. Det finns inga gråzoner i en sådan situation. Det finns bara vetenskap. Det finns bara svart eller vitt. Antingen dör du. Eller inte.

Känslan av att gå hungrig och törstig i leran tillsammans med tusentals andra flyktingar i Ungern och mötas av ungerska maskerade och beväpnade gränsvakter. Följt av känslan att bli en av dem som får plats på tåget till Österrike.

– De såg ut som nazister, som att de ville döda en. Det var en otrolig lättnad när jag kom till EU. Jag ser inte Ungern som EU eftersom landet inte följer unionens regler.

Känslan av att få duscha och äta.

– Burgaren jag åt i Hamburg, det var nog den bästa burgare jag någonsin kommer att äta.

”Jag känner mig hemma i Sverige”

Sina första tre månader i Sverige tillbringar Marwan Arkawi tjugo mil norr om polcirkeln, i Riksgränsen. Sedan blir det några månader i Upplands Väsby. Sedan Arboga. Via Linkedin hittar han praktik i Stockholm. Och får en säng på ett boende där han nu är kvar, på en före detta konferensanläggning i södra Stockholm. 

Under tiden ändras spelreglerna för asylsökande. Ett avgörande datum är den 20 juli då den nya lagen träder i kraft. Marwan Arkawi blir kallad till utredning på Migrationsverket i början av juli. Handläggaren säger, enligt Marwan Arkawi, att han kommer att få besked före den 20 juli och därmed få stanna permanent. Sedan blir det tyst. När Marwan försöker nå handläggaren har han gått på semester. Den 9 augusti får han sitt uppehållstillstånd – det blir tillfälligt. I 13 månader får han vara svensk.

– Livet är sådant. Men jag känner mig hemma i Sverige. Jag vet inte om det beror på att jag gillar och är uppvuxen med rockmusik. Eller min ideologi, jag sympatiserar med socialdemokratin. Jag är för en utbyggd välfärd med avgiftsfri vård och skola. Och jag är feminist. Jag möter många som blir förvånade, som om en man från Mellanöstern inte skulle kunna vara det. Men det handlar om vem du är, inte var du kommer ifrån.

Han är också medveten om att här finns många som inte håller med om det där sista. Utanför boendet sätter någon eller några eld på ett två meter högt träkors. ”Riktig Ku Klux klan-stil” säger polisen till lokaltidningen. En vecka senare hittas rasistiskt klotter och en fönsterruta krossas. Förundersökningen läggs ner.

Själv har Marwan Arkawi blivit kallad sandneger och jävla muslim.

– Det sista är ju märkligt eftersom jag är ateist. Men det känns också konstigt eftersom jag alltid sett mig som en del av ett samhälle, inte utanför eller som en minoritet. Men här i Sverige, jag vet inte om det är mitt utseende, men jag märker, särskilt när jag söker jobb, att jag är annorlunda.

Han delar rum med tre andra. Fram tills nyligen var de fyra. Men den fjärde fick flytta. De övriga fick en säng över där de nu kan ha sina väskor. Migrationsverket har återgått till sin standard om fem kvadratmeter per person i stället för tre, som gällde tillfälligt när det var ont om platser.

Marwan Arkawi är hej och tjena med alla på boendet, särskilt med receptionisterna i entrén där man kan köpa en kortlek för femtio kronor.

Lyssna (här ovan) på varför Friedrich Nietzsche är Marwan Arkawis favoritfilosof.

Han börjar bekanta sig med den svenska byråkratin. Det tog en och halv månad från uppehållstillstånd till personnummer, som är en förutsättning för att skriva in sig på Arbetsförmedlingen och svenska för invandrare, SFI. 

– Jag vill inte ta del av etableringsersättning. Jag vill klara mig själv. Nackdelen är att man får mindre hjälp om man verkar stark och självständig. Jag kommer ju att behöva stöd, vi är trots allt flyktingar  och inte miljardärer. Men alla vet att Arbetsförmedlingen är ett föråldrat system och hjälper föga.

Och tiden tickar. Två månader har gått av uppehållstillståndet.

– Jag har fortfarande inte en handläggare på Arbetsförmedlingen. Så jag räknar med tre–fyra månaders administration. Att hitta ett riktigt jobb på ett år går inte.

Ett sådant jobb inom ett år är en biljett till att få stanna permanent. Samtidigt visar  Arbetsförmedlingens statistik att 70 procent av dem som nu avslutar en etableringsinsats hos myndigheten, som i regel pågått i två år, ändå saknar jobb eller utbildning tre månader efter avslut.

Hur ser du på begreppet andrum?
– Varför får vi komma om vi inte får stanna? Jag har demonstrerat öppet mot regimen i Syrien. Och kriget är inte slut om ett år. Nu är min familj fast i Syrien på grund av avtalet med Turkiet. Ni vill inte ha fler flyktingar, det är vad handlar om. På så sätt förstår jag politikerna. Folket verkar ha ändrat sig.

Liksom många andra som flytt från Syrien tillbringade Marwan Arkawi också en längre tid med att försöka skaffa sig ett liv i Turkiet.

– Kan du inte turkiska blir du garanterat utnyttjad. Det fanns ingen annan utväg än EU. Jag kände till de svenska lagarna innan jag åkte. Sedan ändrades allt. Nu kommer den känslan av osäkerhet tillbaka här. Jag är trött och skulle vilja ha ett hem, ett liv.

”Inte alla får chansen att berätta”

Första gången vi talas vid på telefon är Marwan Arkawi stressad. Han är mitt inne i repetitionerna inför en teaterföreställning som snart har premiär, säger han. Jag vet vid det här laget ingenting om Marwan och tänker att han har blivit upplockad av någon liten teatergrupp som spelar i en källare någonstans.

Han säger ordet Dramaten säkert fem–sex gånger. Det går mig förbi. Journalistradarn är inställd på elände. Det är först när vi måste boka en tid för intervju som jag reagerar.

Han: Du kan kolla spelschemat på nätet.

Jag: Jaha, men vad heter hemsidan?

Han: Men alltså, Sveriges nationalscen, den kungliga teatern. Dramaten. Vi kan ses en dag vi inte spelar.

Jag skäms över min förutfattade mening och vi bokar tid. Under oktober behöver han inte oroa sig över Arbetsförmedling och etableringsersättning. Han har huvudrollen i pjäsen Det levda baklänges, som handlar om hans flykt och det liv han lämnat. Via en svensk kvinna som var volontär på Kos dit han kom den där natten för ett år sedan, förmedlades kontakt mellan regissörer och Marwan.

– Jag fattade ingenting. Men det är jättekul och en ära. Det är inte alla som får chansen att berätta. Att jag är någon, att jag kan saker, att jag har viss intelligens. Så jag fick chansen att stå upp och tala för flyktingar. Life is crazy.

Under pjäsens första del är åskådaren Marwan Arkawi. Med hjälp av hörlurar och VR-glasögon kastas vi mellan hemstaden Baniyas, Medelhavets vågor och den klaustrofobiska intervjun hos Migrationsverket, på byråkratiska.

Handläggaren varvar frågor med uppmaningar: Säkerhetstjänsten letar efter dig? Smatter på tangentbordet. Etnisk rensning? Smatter. Titta på mig, inte tolken. Vem protesterade du emot? Smatter. Titta på mig. Du behöver inte ta med alla detaljer.

Som åskådare blir man snurrig av kontrasterna mellan liv och död och det strikt formella. I programbladet står att pjäsen även ska gå upp i Köpenhamn.

– Det blir med flyktingar därifrån. Dit vill jag verkligen inte. Den danska synen på flyktingar känner jag väl till.

”Jag är en överlevare”

På vänster arm har Marwan Arkawi en maffig klocka. Han fick den av sin lillasyster, nu 19 år, innan han gav sig av. Han tänker inte ta av den förrän de möts igen. Hon är i ett flyktingläger i Grekland. Hans lillebror, nu 13, är kvar med föräldrarna. Till jul är det två år sedan de sågs.

De är alla med i bilen på väg till bussen som ska ta honom till Libanon. Lillebror klamrar sig fast vid honom under hela resan. Alla gråter när han kliver på bussen. Marwan ler. På storasyskonmanér vill han visa att det kommer att ordna sig. På bussen bryter han ihop.

– Men jag fick skärpa mig. Jag hade pass men inget ID. Det var ständiga checkpoints. De tog killen som satt bredvid mig. Han bara försvann.

När Marwan lämnar sin hemstad är det kaos. I pjäsen talar han om ”holocaust”:

– Det är vad det var, en förintelse. Vår stad var rätt oppositionell. De flesta män hade redan blivit bortförda. De som var kvar var främst småbarn, ungdomar, kvinnor och äldre. Lukten av deras brända och ruttnande kroppar kändes i månader efter. Staden försvann nästan efter det. Och hela omvärlden fick veta. Ingen gjorde något.

Massakrerna som skedde i Baniyas och grannstaden al Bayida våren 2013 ansågs då vara bland de blodigaste efter att kriget inletts 2011. Enligt regimen dog ett fyrtiotal. Enligt människorättsorganisationer 250-400. Men den blodigaste platsen i Syrien är inget fast begrepp. Just nu är allt fokus på östra Aleppo.

– Jag slutade följa nyheterna för väldigt länge sedan. Jag har bott där, jag vet vad som händer. Alla vet. Den som växer upp i Mellanöstern blir väldigt bra på internationell politik.

Marwan Arkawi har haft tur, han hade pengar och kontakter och fick åka ”den säkraste båten” över Medelhavet.

– Ja, ”8,5 feet” (cirka tre meter red anm) var deras varumärke. Och vi hade tur som bara var 30 personer i den.

Och medan 42 procent av alla svenska 20-24-åringar fortfarande bor kvar i sina hem, har 23-årige Marwan Arkawi inte haft ett hem på två år. Han har förlorat ett tjugotal kompisar och flera släktingar. Andra har ”bara” försvunnit. Han har många gånger berättat om det som hänt honom. Ett hundratal, tror han.

– Första gången trodde jag att jag skulle kvävas. Allt kom tillbaka. Och vissa saker är fortfarande för svåra att prata om. Men samtidigt är jag en överlevare och det är jag glad för.

Känner du att du måste du vara duktig, stark och säga rätt saker i sådana här sammanhang?
– Det handlar inte bara om att berätta för andra. Jag gör det också för mig själv. Jag blir påmind om vem jag har blivit och vem jag var. Det bästa sättet att bli bättre som människa är att gå igenom allt dåligt man varit med om. Jag möter mina rädslor och det blir min styrka. I dag ska jag till SFI, jag är kass på svenska. Vi får se. Life is crazy.