I dag, fredagen den 30 september, möttes civilminister Ardalan Shekarabi (S) och Jimmie Åkesson (SD), i en debatt om lagen om offentlig upphandling. Det efter att Sverigedemokraterna ställt sig emot att man ska kunna kräva kollektivavtal vid offentlig upphandling.

Sverigedemokraterna vill få arbetare i Sverige att tro att förslag om kollektivavtalskrav vid offentlig upphandling är att ”vika sig för pampar i Bryssel” och sänka hela Sveriges näringsliv till avgrundsnivå.

Det är givetvis bara skräckpropaganda och stora ord, men det är ändå inte det som är det mest allvarliga i sammanhanget. Mycket allvarligare är det att varken Åkesson eller någon annan företrädare i SD ens förstår sig på eller bryr sig om vad saken faktiskt handlar om: Arbetsvardagen och villkoren för arbetare.

Jimmie Åkesson angav som exempel bland annat att man är emot krav på kollektivavtalsenliga villkor vid upphandling för att företagen inte alltid har råd att betala 25 semesterdagar. I själva verket är ju antalet semesterdagar något som, sedan 1978, regleras i semesterlagen och alltså redan gäller samtliga, men det kanske var för jobbigt för Åkesson att kolla upp det innan.

Man är också emot förslaget för att, som partiets ekonomisk-politiska talesperson Oscar Sjöstedt tidigare pekat på i en debattartikel, företag som saknar kollektivavtal ofta enligt SD ändå betalar bättre än de lägstanivåer som regleras i avtalen. Det är ju är fint, om det nu hade varit sant, vilket det inte är

Men svenska kollektivavtal är så mycket mer än lägstalönerna. De reglerar alla olika typer av ersättningar för obekväm arbetstid, jourtid och övertid. För att inte tala om att avtalen utöver detta också innehåller extremt omfattande försäkringspaket och tjänstepensionsgarantier. Småsaker för SD:s företrädare kanske, men livsviktiga och helt avgörande saker för Sveriges arbetare.

Men oavsett vad SD tycker om offentlig upphandling eller tror sig veta om arbetsmarknaden är det oerhört allvarligt att det under debattens gång, på partiets Facebooksida, uttalades enormt och kompakt rasistiskt hat, dödshot och uppmaningar om att ta till vapen – riktade mot Ardalan Shekarabi i synnerhet och mot socialdemokratin och arbetarrörelsen i stort. ”Ut blatte sosse”, ”vi måste ta gevär … och utrota dessa imperialister som kallar sig svenska politiker”, ”skicka hem han i en bananlåda”, ”jävla sosse hora gå å dö” är bara en litet axplock av vad som skrevs under den pågående livesändningen av debatten.

Visst kan man bli förskräckt av detta, men det är knappast första gången detta händer. Och det är långt ifrån bara anhängare och Åkessonfans som hatar och hotar. Partiet är ju i princip mest känt för just detta: hat, hot och skandaler.

Och då kommer vi till knäckfrågan. Det är så här Sverigedemokraterna, som parti, som rörelse och som fenomen, är. Ingen borde rimligtvis längre förvånas över allt detta. Arbetares och fackföreningars rätt, krav på arbetsgivare och garantier om en bättre framtid med bättre arbetsmiljö och arbetsvillkor kommer alltid rent praktiskt och när det verkligen gäller, komma i andra hand.

Det ligger i SD:s hela natur att hela tiden ändra sig i och med att de ständigt är till salu till högstbjudande inom näringslivet eller var det än må vara där det finns kapitalintressen. Så blir det, självklart och rent logiskt, när man inte egentligen har en politisk linje utan grundar alla vägval och alla ställningstaganden i politiken på en sak: att Sverige är för ”svenskar” och att ”svenskarna” är en homogen grupp vars utseende och egenskaper bestäms av partiet själva.

SD tjänar detta enkla, smutsiga, syfte. Och aldrig, aldrig någonsin, arbetstagare eller deras fri- och rättigheter.

Jenny Bengtsson, ordförande Hotell- och restaurangfacket Stockholm Gotland