Enligt den uppgörelse som Vänsterpartiet slutit med regeringspartierna kommer ett förslag om att fackligt arbete ska vara a-kassegrundande att finnas med i höstbudgeten. Det är fullkomligt obegripligt att så inte redan är fallet.
Denna lapsus i svensk arbetsrätt, att facklig aktivitet i många fall fråntar arbetare rätten till a-kassa, har varit en obegriplig defekt i vårt ersättningssystem som funnits med alldeles för länge.
Redan 2009 skrev jag om Carina Lindström i Jämtland som efter 23 år som telefonist blev av med jobbet när företaget flyttade. Chocken var stor när hon upptäckte att hon bara var berättigad till 4400 kronor i månaden i A-kassa.
Orsaken: Hon hade varit fackligt aktiv i Seko, och bestraffades – helt enligt lagtexten – för sitt fackliga engagemang genom att nekas a-kassa för den tid hon lade på fackligt arbete.
Den här lagregeln har naturligtvis varit en skammens fläck för ett land som anser sig värna föreningsrätten och stödja rätten till facklig anslutning. Ändå hände ingenting utom att frågan begravdes i olika utredningar.
Och åren gick och larmartiklarna avlöste varandra. År 2011 skrev Arbetet om Zandra Larsson som hade blivit varnad för de fackföreningsfientliga a-kassereglerna men ändå valde att bli fackligt aktiv som skolinformatör och handledare på ungdomsutbildningar.
När hon sades upp då det företag hon arbetade på flyttade skars hennes a-kassa som tack för fackligt arbete ned med 25 procent, vilket också gjorde att hon plötsligt bara var deltidsarbetslös och bara skulle få a-kassa i 75 dagar.
LO-kongress efter LO-kongress har lyft kravet på en förändring, utan att få gehör. Förrän nu.
Att Vänsterpartiet har satt press på regeringspartierna att äntligen ändra lagtexten är utmärkt. Men det är remarkabelt att det över huvud taget skulle behövts.
Fackligt arbete ska aldrig bestraffas. Äntligen är vi på väg mot en modern lag, värdig ett demokratiskt samhälle.
