STOCKHOLM 20160512 Roxane Gay, amerikansk feministisk fˆrfattare. Foto: Claudio Bresciani / TT / Kod 10090

Roxane Gay vill se en feminism som ­spänner över olika klasser, funktionsvariatoner, ­hudfärger. Författaren besökte nyligen Stockholm. Foto: Claudio Bresciani/TT

Författaren Roxane Gay skriver om feminism, klass, hudfärg, kropp. I höstas kom Bad feminist, i år romanen I vilt tillstånd, som handlar om en kvinna som kidnappas i Haiti. Efteråt kom verkligheten i kapp på ett kusligt sätt.

Hon skrev en essä och döpte den, liksom hela essäsamlingen, till Bad feminist, som en reaktion mot upplevelsen att feminister måste vara perfekta:

– Jag insåg att jag hade brister, säger Roxane Gay som till exempel gillade hiphop trots sexistiska texter, var fast i tv-serier som inte direkt förmedlar politisk korrekthet.

Själv lyfter hon fram feministen Gloria Steinem:

– Hon är 81 år och hela tiden på väg, låt oss dyrka henne. Framför allt uppmärksammar hon andra kvinnors arbete, säger Roxane Gay.

För det räcker inte att prata, det gäller att tänka på hur du beter dig varje dag, hur du lyfter andra kvinnor:

– Jag är feminist, inser att det är viktigt och agerar feministiskt när det behövs, säger hon, som vill se en intersektionell feminism: inkludera arbetarklassen, olika hudfärger, transpersoner, funktionsvariationer.

Så, bad or good feminist? Det handlar trots allt om en essä, och en halvt skämtsam titel som fick ett enormt genomslag när när boken 2014 kom ut i USA (2015 i Sverige), påpekar hon, och hon själv fick nära nog rockstjärnestatus.

När hon framträder på Kulturhuset i Stockholm märks det. Presentatören är rädd att rodna när han ger henne en present efteråt, en brevkniv för de tänkta kollektiva kärleksbreven. Publiken sitter på helspänn, liksom böljar med i hennes rörelser och berättelser. Ställer initierade frågor. Vill höra hennes åsikt.

Hon är på Sverigebesök genom Bonniers, de övriga europeiska förlagen är ”för snåla”, säger hon och kluckar till. Sedan ska hon hem till Indiana och lilla ”skithålan” där hon bor, och sedan till Los Angeles, där hon har sin partner och så småningom hoppas kunna bo. Och köra bil.

– I New York är lägenheterna så små och jag är stor. Trafiken i LA är löjlig, men inget jag kan göra något åt. Jag svär åt allt och alla, mina vänner är skräckslagna, men jag släpper loss.

Roxane Gay växte upp i en övre medelklassmiljö i USA, med föräldrar från Haiti, dit de åkte på somrarna under barndomen.

– Det var underbart. Vi åkte till stranden, till bergen, det var roligt på alla sätt och jag tyckte det var paradiset. Ju äldre jag blev, desto mer insåg jag att vår livsstil inte var densamma som andras där, och jag började känna skuld. I USA – och i Sverige också, tror jag – kan man titta bort, men i Haiti får du fattigdomen rätt i ansiktet, hela tiden. Stora villor ligger bredvid kåkstäderna, vart du än går tigger folk. Ju ljusare hudfärg, desto större sannolikhet att personen är välbärgad. När jordbävningen kom drabbades alla. Det är så livet är där, du kan leva med pengar men inte blunda för fattigdomen.

– Eller, jag kan inte det, säger Roxane Gay, som skrev I vilt tillstånd om Mireille Jameson, en kvinna som kidnappas, hålls fången och misshandlas och våldtas i 13 dygn i Haiti. Och om den långa, men inte hopplösa, vägen tillbaka.

Pappan i romanen är ovillig att betala lösensumman, eftersom han tycker sig vara förtjänt av den förmögenhet han gjort sig i USA, och är orolig för fler kidnappningar. Roxane Gay ville utforska vad det är som gör att en kidnappare tar sig rätten att förstöra en människas liv:

– Jag tror absolut att fattigdom och hopplöshet kan leda dit, säger hon.

Nu åker hon och modern inte längre till Haiti (fast snart behöver hon det eftersom boken ska bli film). Efter att hon skrivit och sålt romanen, kidnappades Roxane Gays moster.

– Det kändes fruktansvärt. Det första jag bad min mamma om, var att tala om för moster att jag omöjligt hade kunnat veta. Men min moster läste den och var väldigt stöttande.

Modern har dock blivit ”fruktansvärt rädd för att bli kidnappad”. För mostern gick det förhållandevis bra, efter en dag släpptes hon mot lösensumma, och tror själv att åldern räddade henne från våld.

– Men hon kommer alltid att känna av effekterna.

Själv blev Roxane Gay utsatt för en gruppvåldtäkt som 12-årigt barn, något som följt henne genom livet och som ger förståelse för den process som Mireille går igenom. För lilla Roxane blev lösningen att äta sig stor, därigenom skulle ingen kunna ge sig på henne.

Nästa bok, Hunger, som kommer ut i USA i höst, tar sin utgångspunkt i händelsen och behandlar kropp, ätande, trauman. Som överviktig måste Roxane Gay alltid hantera folks kommentarer, topplisteböcker till trots.

Roxane Gay rör sig mellan djupaste allvar och humor. Identitetsfrågor och populärkultur. I slutet av maj ska hon delta i en Scrabble-turnering.

– Jag älskar Scrabble, säger hon.

I Bad feminist beskriver hon hur manliga Scrabble-spelare gillar att förklara saker. Själv vann hon sin första turnering, till mångas förfäran, men undviker besserwissrande.

– Jag försöker. Ingen vill vara den tjejen. Och jag har inte betalt för att undervisa utanför jobbet, ha ha, säger hon som lär ut kreativt skrivande på universitetet.

Så vad gör hon åt mansplaining?
– Jag bara går där ifrån. Eller försöker få honom att må dåligt: ”Tack för att du berättade något jag inte behövde veta”.

Till riktiga ”assholes”, bara då, kan hon säga: ”Jag har doktorerat, jag tror jag förstår”.

– Ibland behöver man borra in det i dem, säger Roxane Gay.