Carola Lemne: ”Jag var nog en besserwisser”

På tågstationen i Örebro väntar Svenskt Näringslivs regionchef Karl Hulterström i en vit stadsjeep. Ur tåget kliver organisationens vd Carola Lemne, det blir hej och kram. Ungefär varannan vecka gör hon företagsbesök i landet, ”den roligaste delen av jobbet, att träffa alla fantastiska människor och höra om deras utmaningar.”

Arbetet följer med under en sådan dag och intervjun får ske på tåget mellan Stockholm och Örebro, inte på hemresan för ”då har Carola telefonmöten”, hälsar presschefen.

Vi börjar med ombytta roller. Carola Lemne smattrar i gång med frågor om mina tidigare arbetsplatser. Jag försöker svara, klockan är sju på morgonen och jag har inlett min ringa intervjutid med att kliva på fel vagn, på ett tåg där ingen får passera mellan vagnarna. Vid första stoppet kan jag byta vagn. Men det svider i en träff med just Carola Lemne, som verkar ha begränsat utrymme för snedsteg i livet.

Hon är läkare i grunden, men inte född i vare sig en läkarfamilj eller in i det svenska näringslivet.

– Nej, min släkt består främst av humanister, berättar hon när intervjuordningen är återställd.

Däremot har hon varit, och är, omgiven av högutbildade och högpresterande. Pappan är präst och skolledare, mamma var vetenskapsjournalist på Sveriges Radio. Far, som hon kallar sin styvfar, var moderat riksdagsledamot.

Fem frågor med Carola Lemne

Reportage

Halv- och styvsyskon, fastrar och mostrar har titlar som arkitekt, teolog och konstnär. Gift med en civilingenjör i teknisk fysik, en väg som deras dotter också valt. Samtidigt finns något ickelinjärt i hennes bakgrund.

Hon är bara tre år när föräldrarna skiljer sig. Hon flyttar med mamma från Lund till Göteborg. Mamman jobbar heltid och skaffar barnflicka.

Carola Lemne säger att hon blev lite lillgammal av att växa upp med Jaga (”jag tror det stavas så, hon hette väl något annat men var Jaga för mig”). En polsk kvinna, utbildad i England, som får Carola att lära sig läsa på engelska. Av en senare barnflicka kommer hon att lära sig tyska.

Fem år liten börjar hon engelsk skola. När hon senare byter till svensk, Montessori-inriktning, hoppar hon över en årskull. Hon gillar skolan, men säger att många föräldrar hade svårt för en duktig elev som hoppat över en årskull. Hon är ”blyg, tjock och mobbad”.

– Det var lite magont ett tag, men jag hade alltid några vänner.

Hon går vidare i livet. Vid 14 bor hon själv i ett gårdshus hos släktingar då mamma flyttar med sin nya man till Stockholm, för att gå klart i högstadiet i Göteborg. Väl i Stockholm kommer hon in på Adolf Fredriks musikskola, vilket kräver toppbetyg och talang.

– Det var en befrielse, en chans att börja om. Där var alla bäst.

Det är dock aldrig tal om att välja sången som yrke.

– Jag hade en väldigt konstnärlig faster och hon var så mycket bättre. Jag insåg snabbt vad jag kunde och inte kunde. Det var likadant på Adolf Fredrik, det fanns alltid någon som var bättre.

Är det viktigt att vara bäst?
– Nej, jo … Som barn var det så, jag var nog en besserwisser. Rätt tjock, inte bra på sport, så då blir kunskap ett annat sätt att hävda sig. Sådant försvinner med åren.

Strax efter flytten till Stockholm dör hennes styvfar. Mamma lämnas med Carola och en åtta år yngre halvsyster. Hon förstår tidigt vikten av att försörja sig själv. 17 år ung kommer hon in på läkarprogrammet. Hon börjar jobba som läkare på Danderyds sjukhus vid 23. Då går hennes mamma bort i bröstcancer. Någon period av ungdomlig frihet blir det aldrig.

– Nej, det var väl en jäkla tur. Jag hade ju faktiskt ett jobb och en lön när jag fick ta hand om min syster. Vi fick en speciell relation och har alltid kunnat prata om allt. Hon är en fantastisk människa.

Carola Lemne bryter det personliga och anser att folk ”i det här landet” börjar jobba för sent.

– Det får konsekvenser, det blir surt i pensionskuvertet.

Jag säger att det låter lite tråkigt. Hon kontrar med frågan ”är det tråkigt att jobba?”.

– Jobbet ger också frihet och möjligheter, i bästa fall. Folk måste fatta vad de väljer.

Själv säger hon att hon redan som sexåring valde att bli läkare. Hon vet inte varför.  Hon avverkar sjukhus, vårdcentraler, börjar forska, kliver in i läkemedelsbranschen, blir forskningschef innan hon tjugo år efter att själv ha jobbat på Danderyd tar över som vd för hela sjukhuset.

I takt med att tåget stannar till i Västerås, där Carola Lemne pekar på ABB:s svenska huvudkontor och berättar att hon nyligen träffade koncernledningen i den gamla industribyggnaden, kommer vi in på hennes nuvarande arbetsplats. I torsdags hade Svenskt Näringsliv årsstämma och den nye ordföranden är en tungviktare från just svensk industri, Scanias före detta vd Leif Östling.

Under våren har det skrivits om en spricka i organisationen. Carola Lemne har sagt att hon kan tänka sig statlig inblandning i lönebildningen som en sista utväg för att skapa nya låglönejobb. Leif Östling, påhejad av bland andra LO, har sagt nej.

– Jag och Leif har exakt samma åsikt. Staten ska inte blanda sig i.

Hon tycker för övrigt att staten generellt ska lägga sig i så lite som möjligt. Samtidigt vill hon ha just statligt stöd, om inte facken går med på runt 75 procent av kollektivavtalad lägstalön för de nya jobben. Yrken som enligt henne främst ska handla om tjänstejobb, som högutbildade inte borde lägga tid på, och hon tar en kirurg som diskar sin egen kaffekopp som exempel på slöseri.

Och här är staten välkommen. Carola Lemne tar upp sådant som rabatter på arbetsgivaravgifter, skattelättnader, fler rut-tjänster, som till exempel en vabb-tjänst.

– Företagen skriker efter högutbildade. De skulle då kunna vara mer på jobbet i stället för att vara hemma och passa sjuka barn.

Vem ska vara hemma med, säg, vinterkräksjuka barn?
– Många skulle nog vilja jobba med det, och det skulle vara en bra väg in för invandrarkvinnor. Man behöver inte vara barnskötare för att klara att ta hand om barn som är lite sjuka.

Hur integrerad blir man av att ta hand om sjuka barn i en annans hem?
– Det måste finnas en mellanhand, säg Barnfrid. Så det får man via företaget och arbetskamrater. Så är det ju för städare, man ses på kontoret.

Hemstädare jobbar ofta på timmar och får inte betalt för att sitta på kontoret?
– Det ser olika ut. Men man ska inte underskatta effekten av att ha ett jobb. Det handlar om självkänsla.

Hon säger att oavsett vad man vill ökar klyftorna. Nu är det medelklassens jobb som försvinner.

– Ersätts inte de med serviceyrken utan arbetslöshet får vi enorma skillnader. Fast visst, vi kan inte utesluta att fler också fastnar i enkla jobb. Men det är ändå bättre än att inte ha ett jobb.

Själv har hon aldrig varit arbetslös, och alltid haft såväl städhjälp som barnflicka. I dag tjänar hon 504 000 kronor (tre svenska statsministrar eller 25 undersköterskor) i månaden och tycker inte att det går att motivera. ”Lön är alltid en subjektiv bedömning”.

– Det är ofattbart mycket pengar. Men jag tjänade bra på mitt förra jobb, ville inte ha lägre lön än min manliga företrädare och de som anställde mig höll med.

Väl framme i Örebro besöker vi en grisbonde, en golfklubb och till sist en plåtslagarfirma. Där har man samarbetat med bland andra Byggnads för att utbilda flera till bristyrket plåtslagare. Vd:n Stefan Öberg säger att samarbetet fungerade utmärkt. Och att ackord är ”ett rättvist lönesystem”.

Det är inte bara medlemmarna som får en chans att ge sin syn på verkligheten när Svenskt Näringslivs ledare kommer på besök.

Tillbaka på Örebro station skiljs vi åt, och jag får samma fråga som alla företagare fått under dagen: Vad får dig att sova dåligt på nätterna? När jag svarar ”att skriva” skrattar Carola Lemne och säger.

– Ja, du har verkligen valt rätt yrke, du.