Oro för framtiden blandas med kamplust
”Jag känner en sådan sorg.” Orden är en före detta ministers, sedan barnsben förankrad i arbetarrörelsen. I dag känner hon fantomsmärtor över att det parti som hon fostrats in i inte går att känna igen. Det är hon inte ensam om, framgår det av samtal med andra socialdemokrater.
En känsla av uppgivenhet har smugit sig in hos somliga. Det finns en rädsla för att Socialdemokraterna i framtiden ska få nöja sig med ett väljarstöd runt 25 procent. Och slutgiltigt bara blivit ett parti bland andra. Andra företrädare är målmedvetet stridslystna, som Göteborgs Ann-Sofie Hermansson, övertygade om att de låga opinionssiffrorna går att vända.
Två grundfrågor har lyfts fram av socialdemokratiska företrädare i artikelserien.
• Utan sin folkrörelse förtvinar Socialdemokratin. Den måste på fötter.*
• Det krävs en ideologisk diskussion som grundar sig i en analys av partiets roll i en förändrad värld. Och det snabbt. ”En riktig holmgång skulle behövas”, som en tung socialdemokrat uttrycker det.
LÄS OCKSÅ S-kris del 5: ”Regeringen och partiet är inte samma sak” – Carin Jämtin
Ledande företrädare uttrycker i tysthet en oro för att partiledningen är alltför uppslukad av dagspolitiken och själva regerandet. En krisande koalitionspartner har sannolikt inte gjort det lättare att lyfta blicken även om Stefan Löfven, framgångsrikt menar en del, har försökt skapa konflikt och ideologisk debatt kring försvaret av den svenska modellen.
Partitoppen förefaller stenhårt hålla fast vid att regeringsduglighetens ordning och reda även framöver är det koncept som säkrar en fortsatt dominerande roll för partiet.
Tvivlarna menar att det möjligen kan leda till ytterligare en mandatperiod i regeringsställning men inte för att säkra en position i Sveriges framtid.
LÄS OCKSÅ
S-kris del 1: Finns det ett Arbetarparti?
S-kris del 2: Tiden rinner iväg för socialdemokratin
S-kris del 3: När (S)olidariteten nådde en gräns
