Färdiga för jobb vid 18 års ålder
Medan deras klasskamrater från nian fortfarande undrar vad de ska bli kan eleverna på fordonsprogrammet se fram mot jobb när de går ut skolan i vår. Verkstäderna skriker efter lastbilsmekaniker.
LÄS OCKSÅ Ung väljer bort yrkesprogrammen
Låg status, få sökande, låga intagningspoäng. Fordons- och och transportprogrammet har rykte om sig att vara slappt, och locka till sig dem som mest av allt är less på skolan.
Så lite spänt är det när fem stora killar i årskurs tre på Stockholms transport- och fordonstekniska gymnasium (STFG) slår sig ner vid skolbänkarna framför Arbetets reporter. Hur mycket bryr de sig om utbildningen? Vill de alls prata med oss?
– Det där ryktet, säger Razmus Henriksson, det är jäkligt tråkigt. Det gör att en del kommer till den här skolan och tror att de kan slappa. Efter ett tag inser de sitt misstag. De tröttnar och hoppar av.
Razmus Henriksson, Joel Zingmark, Rickard Sinzenhauser, Oskar Gawell och Fredrik Örnstedt tröttnar inte. De gillade att ”skruva” redan på högstadiet och visste vad de gav sig in på. Tre år senare har motorintresset bara blivit starkare.
– Första året gick jag inriktningen mot personbil, säger Razmus Henriksson. Men jag insåg att lastbilsmekaniker är roligare. Det ställer högre krav.
– Det är tuffare, tyngre, svårare, säger Oskar Gawell. Och farligare. Gör du fel går det ordentligt åt skogen.
– En lastbilsmekaniker kan alltid byta till personbil, men åt andra hållet går inte, säger Rickard Sinzenhauser. Vi lär oss allt en personbilsmekaniker kan, men dessutom mer hydraulik och pneumatik.
På skolan lär sig eleverna hur lastbilar och bussar fungerar steg för steg. Varje vecka får de en ”box” med uppgifter som de arbetar igenom på egen hand. Till en teoretisk uppgift, som att lära sig delarna i lastbilens växellåda, hör alltid ett praktiskt moment: att skruva isär växellådan i skolans verkstad.
– Det känns fritt, säger Oskar Gawell. Jag var skoltrött i nian, det här fungerar bättre.
Men viktigast är praktiken, tre månader under andra året och tre månader i slutet av det tredje. Ute på Scanias och Volvos buss- och lastbilsverkstäder i Stockholmsområdet har de fem eleverna lärt sig mycket om fordonen. Men de har också förändrats själva.
Lastbilsmekaniker är inget lätt yrke. En del jobb, som fastrostade bromsar, prövar tålamodet. Andra är tunga och smutsiga. När man har klarat praktiken har man vuxit. Det blir många skratt när eleverna berättar om sina erfarenheter, men under skratten hörs mycket stolthet och nyvunnet självförtroende.
– Man får inte vara rädd för att skita ner sig, säger Razmus Henriksson. Det värsta är turistbussarna med toalett.
– Nej, det värsta är sopbilar som har stått och jäst över helgen, invänder Joel Zingmark.
– Nej, värst är när någon har dragit el i hytten själv. Då kan vad som helst hända, säger Oskar Gawell.
– Min värsta grej var en ny lastbil med extra grill och lysen, säger Rickard Sinzenhauser. Den som hade satt dit alltihop fattade inte att det finns en sensor där fram för att bilen ska bromsa automatiskt när man kör för nära något. Så bilen bromsade hela tiden.
Men praktiken är också en chans att visa upp sig för en möjlig arbetsgivare.
– Visar man engagemang under praktiken, så får man jobb, säger Rickard Sinzenhauer och Joel Zingmark, som båda vet att de kan få jobb på sina praktikplatser efter skolan.
Lastbilsmekaniker är ett bristyrke. För en del av eleverna var det ett skäl till att de valde utbildningen. Men intresset för att ”skruva” är grunden.
– Sedan har jag upptäckt att det är väldigt trevligt folk i fordonsbranschen, säger Razmus Henriksson. Det är mycket humor.
– Jobbet kräver mycket problemlösning, säger Oskar Gawell. Men det finns alltid bra arbetskamrater att be om hjälp och bolla idéer med.
När vi ses har Joel Zingmark just träffat sin gamla klass från nian. Ingen utom han hade en aning om vad de skulle bli. När han går ut skolan i vår kan Joel räkna med arbete på Scania.
– Det är skönt att veta. För det är jäkligt kul att jobba.
RÖSTER FRÅN STFG
TEMA UTBILDNING