Hjälper nya jämställdhetspotter?
När jag tänker på det goda livet för dem där åren börjat ta ut sin rätt, är det ofta några kvinnor från trakten där jag är på sommaren som dyker upp, skriver Arbetets tillförordnade chefredaktör.
Jag tänker på dem och på alla de andra kvinnorna som finns runtomkring. Döttrar, grannar, hemtjänst, omsorgspersonal.
Hur nöjda de varit och är, hur tryggt det känts även för oss, lite vid sidan om. Så bra kan ålderdomen vara, trots mångahanda krämpor!
Det här är en generation som fått det bättre, även om gamla kvinnors pension bara är hälften mot männens – inte ens 10 000 kronor i månaden. För kvinnorna som kommer efter dem har pensionsgapet krympt: Den 70-åriga kvinnan får i snitt 14 400 kronor i månaden, männen 44 procent mer. De som nu går i pension har i snitt 15 400 kronor inklusive tjänstepension – männens pension är 27 procent högre.
För alla dessa kvinnor är alltså låglönesamhället redan här. Men utan kollektivavtalade tjänstepensioner, som nio av tio har, hade pensionen varit i snitt 4 600 kronor lägre.
Välfärd och frigörelse stavas inkomst. Och här är kvinnor ingen enhetlig grupp. Sedan 2009 ökar löneklyftan mellan arbetarkvinnor och kvinnor på tjänstemannasidan, visar Arbetets kartläggning. En förklaring till en bättre löneutveckling åren innan kan vara LO-förbundens satsning på jämställdhetspotterna 2007.
Det borde ge bränsle till debatten på kommande LO-kongress! På Vrin-nevisjukhuset i Norrköping får undersköterskorna betala sjuksköterskornas lönelyft med indraget ob-tillägg. Läs mer här.
Att klara sig som ensamstående kvinna eller ensam mamma är en del av Sveriges modernisering. Men även detta har blivit svårare. År 1991 var knappt var tionde ensamboende kvinna fattig, det vill säga med 60 procent av mittinkomsten. År 2013 var det mer än var fjärde. För kvinnor som nyss blivit pensionärer är siffran 17 procent – en fördubbling.
Två samboende personer med medelinkomst lever ofta ett gott liv, medan en lågavlönad ensam mamma har det kärvt, inte minst genom urholkade bostadsbidrag och otrygga anställningsvillkor för de jobb kvinnor i LO-yrken ofta har. Att jaga timmar för sin försörjning är förnedrande och ovärdigt ett välfärdssamhälle. Men hittills har arbetsgivarnas krav på flexibilitet vägt tyngre än arbetarkvinnors berättigade önskan att kunna leva på sin lön.
Fler deltider, inte färre på många håll. Och något färre kvinnor i Arbetet, inte fler – läs mer här. Inte mycket att fira i år med andra ord. Men desto mer att kämpa för till nästa!
