Einar Ehn. Foto: Fredrik Sandberg

LÄS MER: Är biblioteket en farlig plats?

Hässelby ”Det är mycket lugnare nu”

Einar Ehn jobbar på Hässelby villastads bibliotek, där man i våras ändrade öppettiderna efter stök. Det var det biblioteket som var starten för debatten.

”Det är mycket lugnare nu. Vi har möblerat om, med tydligare uppdelning för småbarn, ungdomar och vuxna. Sedan finns säkert yttre omständigheter, de värsta rötäggen kommer inte. Någon har säkert åkt in, någon fått jobb eller börjat plugga. Det går i vågor. För ett år sedan hade vi också problem med att centrum bytte väktarbolag, de slutade vara här och kom inte alltid när man ringde. Det var upprinnelsen till stöket.

Visst finns det ett biblioteksstök, och det ser annorlunda ut här jämfört med när jag jobbade i innerstan, där det var samhällets utslagna: missbrukare, hemlösa och psykiskt sjuka. Här finns en kultur som uppstår i grupper, med ett upplevt utanförskap som gör att man känner fientlighet mot det officiella Sverige som jag representerar. Djävulen är gruppen.

Juridiskt kan vi inte i dag stänga ute folk från offentliga platser. Men lagar har ändrats förr. Jag ser inga problem med att identifiera personer och porta någon under begränsad tid. För när stöket uppstår upphör biblioteket att vara bibliotek. Det andra alternativet är att stänga bibblan tidigare, men det är en inskränkning som i stället drabbar alla.”

Boktips: Långdistanslöparens ensamhet, av Alan Sillitoe. ”Den ger mod att inte göra det förväntade. Och den visar att du kan ta makten över din situation oavsett var du kommer ifrån”.

Ålidhem ”Känner inte igen bilden att det är värre”

Anna Sjöstedt Wirén.

Anna Sjöstedt Wirén jobbar på bibliotek i Ålidhem, ett miljonprogramsområde i Umeå

”Jag känner inte igen bilden att det blivit värre. Jag har jobbat länge som skolbibliotekarie tidigare och vet att det bara är att gå in och bryta på en gång om det barkar iväg. Jag är inte rädd för barn. Man måste hela tiden scanna av alla låntagare, man kan inte sitta bakom disken utan gå fram och fråga om besökare behöver hjälp.

Vi har det ganska lugnt här även om det är ett tufft område. Vi ligger i skolan och har nära kontakt med lärare, fritids och fritidsgård. Vi har också ensamkommande flyktingbarn som praktiserar här, den personalen har vi också kontakt med. Biblioteket ju ett av få offentliga rum som finns kvar. Så det är ett givande och tagande att alla ska känna sig välkomna. Och mer samhällsservice än jag tänkte mig. Men det är ett skitkul jobb, och jag känner att jag gör nytta.”

Boktips: Jag är en pojke med tur, av Monica Zak. ”Tonåringar är bara jag, jag, jag. Läser man skönlitteratur ökar förmågan att sätta sig in andra människors situationer, som här en pojke som själv flyr talibanernas Afghanistan. Man vidgar perspektivet och, klyschigt, vi får en lite bättre värld”.

Rosengård ”Vi är fler som arbetar kvällstid nu”

Mette Agborg.

Mette Agborg jobbar på Rosengårdsbiblioteket i Malmö där man för sju år sedan hade en tuff period där några ungdomar bland annat vid ett tillfälle kastade in en raket i biblioteket.

”Den tiden bidrog till att vi ändrade våra öppettider då, nu är vi fler som arbetar kvällstid. Vi hade också väktare på plats ett tag och möblerade om så att vi har bättre översikt från lånedisken.

Nu känns inte stökdebatten jätteaktuell här. När vintern kommer söker sig många till biblioteket som egentligen inte har något ärende hit och då är vi beredda på att lite extra stök. Men vi har bra områdesvärdar och väktare som går här i centret, som kan området och känner folk. Vi har också en anställd fritidspedagog i biblioteket, sedan många år, som också bidrar till lugn.

Jag har jobbat här sedan 2003 och sökte mig aktivt mig hit för att jag tyckte att det är mest spännande biblioteket i stan. Här kan man göra skillnad, vi har skapat sådant som språkkafé och läxhjälp, och det kommer enormt mycket folk och särskilt barn. Rosengård är en väldigt ung stadsdel.”

Boktips: Jag är Zlatan, David Lagercrantz. ”Den fick ett enormt genomslag hos oss i Rosengård, vi fick göra många nya lånekort till unga då.
Litteratur handlar ju om att kunna identifiera sig”.

Norra Botkyrka ”Vi har en resursperson för barn och unga”

Peter Björkman. Foto: Fredrik Sandberg

Peter Björkman jobbar på Hallunda och Fittja bibliotek i norra Botkyrka, ett område där man för fem år sedan fick stänga ett bibliotek på grund av hotfull arbetsmiljö.

”Jag känner absolut inte igen mig i bilden att det blivit värre, eller att biblioteken kidnappats. När debatten kom i somras kändes den först befriande. Vi bär ju på mycket frustration på grund av arbetsmiljön. Men ganska snabbt blev det en symbolfråga, ett sätt att fortsätta banka på förorten och fattigt folk. Då kändes det inte lika uppfriskande.

Vi har larm i disken. Och vi har väktare som kommer förbi, men vi vill inte ha stationerade väktare. I Fittja har vi efter fackliga insatser fått en särskild tjänst på plats, en resursperson inriktad mot barn och unga som som har tid att prata och bara jobbar med biblioteket som rum. När det blir stökigt krävs insatser, ett nätverksbyggande arbetssätt. Då har vi kontakt med föräldrar, polis, socialtjänst, ungdomsgårdar, ja alla som kommer i kontakt med barn och unga.

När samhället förändras märks det på biblioteken. En kombination av nedskärningar inom offentlig sektor, som gör att bibliotekspersonal får fler arbetsuppgifter, och att biblioteket allt mer betonas som en mötesplats av politiker har gjort vår arbetsmiljö mer påfrestande. Det finns inte så många andra offentliga platser dit alla kan komma.

Så visst, det är stökigt här ibland. Men det har skett ett utvecklingsarbete för att svara på de behoven. Och det mesta i vår verksamhet är väldigt positivt. Stockholm är en enormt segregerad stad. Alby, Fittja, Hallunda är en sida av den segregationen. Här är mänsklig mångfald så självklar, och det finns en enorm frihet i det. Här kan jag inte ha en massa förutfattade meningar. Man måste vara lyhörd och intresserad av vem man har framför sig.”

Boktips: Den unga författarens verktygslåda, av Ralph Fletcher. ”Vårt viktigaste uppdrag är att stärka människors egen röst, vilket även stökiga behöver”.

Öxnehaga ”Stöket är inte värre – det går i vågor”

Ulrich Wollrab.

Ulrich Wollrab jobbar på Öxnehaga bibliotek i Jönköping där en ur personalen blev slagen i ansiktet av en 14-åring i början av året.

”Jag har jobbat som bibliotekarie i 30 år och har aldrig varit om något liknande. Personen var tillfälligt anställd och mår efter omständigheterna bra. I början hade vi en vakt i lokalen, men nu har vi börjat trappa ner och har enbart hjälp vid låsning.

Men stöket har inte blivit värre, det går snarare i vågor. På vintern när fritidsgården är stängd kan biblioteket fungera som värmestuga. Men i miljonprogramsområden finns hög arbetslöshet, många sjukskrivna, trångbodda och många med funktionsnedsättningar och läs- och skrivsvårigheter. De besöker biblioteket för andra syften än studier och att läsa. Vi försöker, men matchar inte alltid upp till de förutsättningarna.

Men som biblioteksanställd är man ingen ö. Man måste jobba med andra i området; fältsekreterare, områdespolis, studieförbund, fritidsledare, kyrkor, hyresgästförening. Här måste man främst vara en person som gillar människor, och gilla att jobba i sådana här områden. Om man sedan får över det till läsande och böcker är det ingen nackdel. Där har vi en kompetens som andra yrkesgrupper som jobbar med unga inte har. Alla behövs i de här områdena.”

Boktips: Jag är Zlatan, David Lagercrantz, Ondskan, Jan Guillou eller Kickboxaren, Maria Björn. ”De är lättlästa. Berättelser förmedlas oftare via Youtube i våra grupper. Man kan också använda böcker om Hitler som ibland slängs fram och börja prata värdegrund, demokrati och liknande”.

LÄS OCKSÅ:

Är biblioteket en farlig plats?

Det offentliga rummet del 1: Staden som vill byta klass

Det offentliga rummet del 2: Allmän plats – för inbjudna

Det offentliga rummet del 3: Mot ett kyligare samhälle