Allt blev möjligt under Trelleborgs tuffa höstmånader

Trelleborg blev i höstas ankomstkommun för lika många asylsökande som kommunen har invånare. Då öppnades nya boenden på löpande band och alla hjälptes åt. Cecilia Lejon, arbetsmarknadsförvaltningens chef, konstaterar att det omöjliga trots allt var möjligt. 

Sängarna tog slut på centrallagren för Ikea och Jysk. Boenden öppnades i Trelleborgs kommuns alla möjliga tomma lokaler, i den nedlagda Dux-fabriken och på ett gammalt pensionat. Personal nyanställdes eller flyttades mellan förvaltningarna i kommunen.

– På något sätt gick det, summerar förvaltningschefen Cecilia Lejon, när vi träffas i ett av besöksrummen på kommunens arbetsmarknadsförvaltning några månader senare.

Förra gången vi sågs var mitt under de veckor i höstas då 43 000 asylsökande kom till kommunen med nästan precis lika många egna invånare. 4 200 av de nyanlända var ensamkommande barn, och det var Trelleborgs uppgift att ordna ett tillfälligt boende till dem innan Migrationsverket skulle slussa vidare.

Nu är det februari, gränskontroller har införts, samtidigt som vi är i en av de månader på året då det alltid kommer förhållandevis få asylsökande. I stället för något tusental i väntan på kommunplacering hyser Trelleborg nu sex ensamkommande på ett boende.

– Vi fattade tidigt ett beslut att till varje pris prioritera att inget av dessa barn skulle sakna tak över huvudet och en säng att sova i, berättar Cecilia Lejon vidare.

På kort tid lyckades kommunen få fram över tusen sängar.

– Vi hade för att vara exakt 1 114 sängplatser. Förutom en buffert på 60, 70 rätt förskräckligt obekväma sängar som vi hittade i ett gammalt beredskapslager köpte vi allt nytt.

Rekryteringen av ny personal skedde också i blixtfart.

– Vi anställde folk på löpande band. Intervju klockan halv tre, besked kvart i tre, börja jobba klockan tre.

På en vecka anställdes 250 personer. Somliga flyttades från andra människo-vårdande jobb i kommunen. Somliga från helt andra jobb – en miljö-chef var plötsligt chef för ett HVB-hem. Andra var arbetssökande som helt saknade erfarenhet av att arbeta med människor.  Normal introduktion hanns inte med, men till slut vek man en halvdag för att de nyanställda skulle få någonting som liknade en introduktion.

– Det var en fantastisk blandning på människorna där. Plötsligt fick jag syn på en bankchef i kommunen, som jag visste var i ”karantän”, på väg från jobb i en bank till en annan. Jo, han hade hoppat in på ett boende där hans son skulle fortsätta sedan, eftersom sonen hade några veckor kvar på ett annat jobb.

Många av de hastigt anställda överträffade kommunens förväntningar.

– De flesta fungerade bra. En del har vi kunnat erbjuda andra jobb i vår ordinarie verksamhet. Men sedan fanns förstås också de som inte riktigt fungerade i jobbet och som nu åter är arbetssökande. Och även de har ju fått med sig något till sitt CV.

Cecilia Lejon är däremot kritisk till hur Migrationsverket fungerade i det akuta läget. Där fanns ingen beredskap, anser hon, och när strömmen av asylsökande var som störst ”sprang de bara fortare” utan att det hände särskilt mycket, säger hon. I den egna kommunen saknade hon politikernas reaktion och stöd för beslutsfattande. De viktiga besluten togs på tjänstemannanivå, eftersom det inte fanns tid att vänta.

– Vi satte ihop en ledningsgrupp med fem chefer inom kommunen, däribland kommunikationschefen, som jag tyckte var väldigt bra och viktig att ha med i arbetet.

Kommunikationschefen heter Ingrid Wall och hon minns utmaningen i höstas med viss saknad. En tid av intensivt samarbete där alla drog sitt strå till stacken och man till sist lyckades med det som hade förefallit alldeles omöjligt. Ingrid Walls roll var bland annat att ta trelleborgarnas oro på allvar och se till att frågor som uppstod fick sakliga svar.

Det spreds rykten, så som det alltid har gjorts i småstäder, men spridningen stärktes av nätet och sociala medier.

– Vi fick höra att det skulle bli en TBC-epidemi här i stan, för att de afghanska pojkarna sades bära på smittan.

Svaret blev en inbjudan till allmänheten att chatta med smittskyddsläkaren, som kunde berätta att risken var liten att barnen hade sjukdomen, och ännu mycket mindre att någon – om den ändå i något fall förekom – skulle smittas.

– Människor blir rädda i en sådan här exceptionell situation, det får man förstå. Så vi tog rädslan på allvar och bemötte allt med fakta, säger Ingrid Wall.

Ryktet om att en flicka hade våldtagits av några ensamkommande kunde också dementeras.

– Och en dag ringde personal från Trelleborgs lasarett och hade oroats av att de fått höra att flyktingpojkar hade stulit alla köksknivar som funnits till salu på Ica Maxi. Då gick vi till affären och frågade, och kunde åter dementera. Precis som många andra rykten var detta taget helt ur luften, berättar Cecilia Lejon.

Ett påstått våldtäktsförsök på en flicka i centrala Trelleborg visade sig också vara gripen ur luften. Men en våldtäkt inträffade inom kommunens gränser, mellan flyktingbarn som var placerade på ett boende där av grannkommunen Malmö.

Cecilia Lejon tycker att det här är svårt att tala om. Liksom det är att låta bli. Om den förfärliga händelsen – en gruppvåldtäkt på en lerig åker en bra bit bort ifrån det HVB-hem som ungdomarna bodde på, uppenbarligen som en del av avancerad mobbning mot en av dem – får för stor uppmärksamhet finns risken att var och en av de andra tusentals skötsamma pojkarna får en stämpel av potentiell våldtäktsman på sig.

Och väljer man att inte tala om det kommer beskyllningar om att man ”mörkar sanningen”.

– Man måste ändå komma ihåg att det har kommit många tusen barn, det här var en händelse, säger hon lite trevande.

Redan i november infördes gränskontroller för den väg de många flyktingarna hade kommit till Trelleborg. För att kliva på färjan i Rostock krävdes giltiga pass och nästan över en natt vände migrationsströmmen och började ta andra vägar.

Den 13 november och de två följande dygnen kom inte ett enda ensamkommande barn, och därefter har bara ett litet fåtal dykt upp som asylsökande. Boendena började avvecklas ett efter ett och den tillfälliga personalen sades upp.

– Lite stök har det blivit med en del personal som hade tagit tjänstledigt från sitt ordinarie jobb för en längre tid. Från början fick vi rådet från Migrationsverket att planera för minst ett år. Men vi håller på och löser detta nu.

Vad var det viktigaste ni lärde er under den här perioden?
– Det var att allt – allt – faktiskt är möjligt. Även det till synes omöjliga, säger Cecilia Lejon.

LÄS OCKSÅ:

Najib hoppade in i ny bransch ”Jag skulle göra om det”

Flyktingkrisen förde dem samman

Löfven på besök i Trelleborg