Jessica Schiefauer. Foto: Christine Olsson/TT Bild: Christine Olsson/TT

En enorm succé – det går inte att säga annat om Jessica Schiefauers författarskap. 2015 fick hon Augustpriset för När hundarna kommer. Hennes förra bok Pojkarna belönades med samma ärofyllda pris, en bok som först blivit teater och nu banbrytande film.

Pojkklungan närmade sig med något obevekligt i blickarna […] de ställde sig i en ring runt oss, nära stod de, så nära att deras andedräkter bildade en mur framför våra ansikten och det gick inte att vända sig bort för de var överallt. De sträckte ut tungorna mot oss och lät tungspetsen spela över våra kinder, de letade efter våra läppar, de lät sina pojkhänder glida uppför våra lår och de viskade andra saker, skorrande falska kärleksrepliker med honungslena tillgjorda röster.”

Ett vittnesmål från ett torg i Köln eller en festival i Stockholm? Nej, en fem år gammal litterär skildring av vardagen i en svensk skola – evigt giltig? Den sexism som är grundförutsättningarna för tjejgänget i romanen Pojkarna, var så plågsam och hopplös att ta sig ur att författaren Jessica Schiefauer först ville ge tjejerna superkrafter.

Momo, Bella och Kim (”en tunn sorglig sak med taniga ben”, enligt egen utsago) skulle bli superhjältar. Först senare föddes idén med ”pojkkroppar”. När flickorna fick på sig dem, när de tog sig ur ”Kvinnomallarna”, föll mycket på plats, enligt Schiefauer.

Så blev boken en genialisk skildring av ”kroppen som slagfält och manligheten som drog” för att citera Augustmotiveringen. En historia om sexualitet och identitet, om osynliga – eller så självklara att de blir osynliga – hinder. Men hur skulle de bli pojkar?

Jessica Schiefauer har fått sin favorit-plats längst in i kaféet i centrala Göteborg. Hon är avslappnad, glad, impulsiv, babblig och har det allmänt ”gött”. Efter första Augustpriset slet prestationsångesten tag om henne, nu är allt så osannolikt att hon skrattar åt det; nu ska hon njuta.

Hon berättar:
– En kväll när jag satt hemma ensam och skrev började det lukta jättestarkt av honung i lägenheten. Jag hade fått en krukväxt av en släkting någon vecka tidigare, en porslinsblomma, med tråkiga gröna blad. Jag visste inte att den hade blommor, men nu hade den fått en blomma – de slår visst bara ut på kvällen. Den luktade jättestarkt, obehagligt faktiskt, och så droppade det från den ner på fönsterbrädan. Jag tog lite på fingret och smakade för det var så overkligt, och så fick jag ”instant inspiration”: blomma, nektar, förvandlas? Jag rusade tillbaka till datorn.

Där föddes idén till den magiska blomma som unga botanikern Bella odlar i sitt växthus och som förvandlar tjejerna till killar och som gör att de plötsligt kan röra sig i ungdomsgängen på ett självklart sätt. Samma individer; totalt olika förutsättningar.

Att Jessica Schiefauer blev författare var ”inte alls meningen”. Först skulle hon bli fotograf men kom inte in på utbildningen. Mamma, pappa, morfar, kusiner och ”de flesta andra också” var språklärare, så hon skulle inte hålla på med språk och absolut inte bli lärare.

– Det gick skitdåligt. Jag blev författare och har en lärarutbildning, säger hon som utbildade sig medan det fortfarande var vanligt att lite planlöst läsa strökurser på universitetet. Svenska var ju lätt. En lärare som läste hennes novell sa att hon borde satsa och på skrivarlinjen på folkhögskolan blev det allvar:

– Det här var tydligen min grej. Jag var uppenbarligen beredd att lägga in mycket tid.

Jessica Schiefauer fick Augustpriset för andra gången i höstas. Foto: Maja Suslin/TT

Hennes senaste bok, När hundarna kommer, tog 17 år att få färdig. Tankar kring nynazism och bland annat mordet på John Hron 1995 skulle bearbetas. Det blev en historia om kärlek, ondska och skuld, om några ungdomar och en bror som blir mördare. Och om valhänta föräldrar.

Och om ett minst lika högaktuellt ämne som för 20 år sedan. ”Rasister sprider hot och hat på våra gator”, toppar en av kvällstidningarna med just den här dagen.

När hundarna kommer blev en bok för alla. Killar som hatar att läsa, tjejer som älskar att läsa, män, kvinnor, pensionärer i bokcirklar …

– Det är något med den som blev väldigt sant, säger hon, som inte anpassar sitt skrivande till ”unga vuxna”:

– Kanske är det det som är bra, att jag gör en motståndshandling. Jag tänker banne mig inte låta kvaliteten i litteraturen stå tillbaka för att anpassas till en målgrupp.

Författaren är inte läsfrämjare, påpekar hon, men försöker göra sig tillgänglig: Åka ut till skolorna, svara på frågor.

Ofta har klassen förberett frågor och en som hon ofta får handlar om en scen i Pojkarna där killar drar av Bella tröjan. ”Orealistiskt”, säger de, men det är faktiskt en av få scener som hon själv såg under skoltiden. Ju mer säker på sig själv hon blivit, desto lugnare kan hon säga: ”Ni vet ju att det händer!” Ofta kommer tjejer fram efteråt och säger, jo, vi vet att den här typen av sexism förekommer.

I kaféet sprider sig plötsligt en stark doft av honung.

– Nu vet jag, säger hon efter att först ha luktat på sin egen tekopp och sedan sniffat ut i lokalen:

– … det är några som har fått en av de godaste rätterna här, honungsbakad chevre med sallad.

Hon har pratat på i en och en halv timme – ”får du någon reda i det? Tur att du spelar in” – och säger sedan: ”Nu blev jag trött”. Jag lämnar henne åt skrivandet, vid bordet där hon brukar sitta med hörlurarna på. Vad det blir här näst vill hon inte avslöja:

– Det vaknade i mig alldeles nyss, jag har precis börjat peta i det, tänk om …

LÄS OCKSÅ:

Filmrecension: Pojkarna