Lågutbildade är de stora förlorarna
Sedan början på 90-talet finns det en grupp som blivit den stora förloraren på arbetsmarknaden – personer utan gymnasieutbildning. Bland kvinnor med kort utbildning är det numera bara lite drygt varannan som har ett jobb.
Under slutet av 1980-talet var skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan personer med olika utbildningsbakgrund ganska små. 94 procent av de universitetsutbildade hade ett jobb, medan 89 procent av dem som inte hade gått ut gymnasiet var sysselsatta. Siffrorna avser de mest yrkesverksamma åldrarna, 25-54 år. Gapet har under det gångna kvartsseklet fyrdubblats till hela 27 procent.
Nationalekonomen Niklas Bengtsson vid Uppsala Universitet hävdar att den fallande sysselsättningen måste ses i ljuset av de stora omvälvningar som skett på utbildningsområdet. Gruppen utan gymnasieutbildning i ryggen har krympt markant som andel av befolkningen.
På 70-talet hade mer än varannan i arbetsför ålder inte gått ut gymnasiet, i dag är det bara var tionde.
– Mönstringsdata tyder på att det har skett en urgröpning av den här gruppen. Personer som redan från början har lätt för sig – men förr skulle ha tillhört denna grupp – går numera vidare och går ut gymnasiet. Utbildningssystemet har växt på bred front, vilket gjort att bara förgymnasial utbildning blivit en starkare klassmarkör, säger Niklas Bengtsson.
– En annan bidragande orsak är att denna grupp till större del har kommit att bestå av personer med invandringsbakgrund, som efterfrågas mindre, på grund av faktorer som bristande språkkunskaper och diskriminering, säger han.
Anders Forslund, biträdande chef på Institutet för Arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, hävdar att det är viktigt att göra skillnad mellan äldre med förgymnasial utbildning och unga som inte går ut gymnasiet.
– För äldre med kort utbildning som redan är inne på arbetsmarknaden skiljer sig situationen inte avsevärt från andra äldre. Det tar mycket lång tid att få ett nytt jobb, men samtidigt blir de sällan av med jobbet, säger Anders Forslund.
– Det stora problemet är unga som lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg. För dem går det sämre och det tar lång tid att etablera sig på arbetsmarknaden, fortsätter han.
Enligt honom är huvudorsaken till gruppens svårigheter inte att det saknas arbetstillfällen som dessa individer kan sköta.
– Att inte klara gymnasiet har blivit en signal om att personen har svårt att lära sig. Det tolkas av arbetsgivarna som att personen är lågpresterande. Signalen har blivit avsevärt starkare i dag när det normala är att man går ut gymnasiet, än vad den var för 40 år sedan när läget var annorlunda, säger Anders Forslund.
Han anser att åtgärder för att förbättra arbetsmarknadsläget för gruppen måste börja med insatser i skolsystemet. Det gäller att se till att fler kommer ut grundskolan med fullständiga betyg, men kan också innebära översyn av betygssystemet i gymnasiet. Han tror att lägre löner skulle leda till att fler efterfrågas.
– Men vi vet väldigt lite om hur stora lönesänkningar som skulle behövas. Erfarenheter tyder på att det skulle krävas rejäla sänkningar. Om dessa löner är något man bara har under en kort tid är det inte så problematiskt, men om många personer skulle fastna i en stor låglönesektor skulle stödet nog bli mindre, säger Anders Forslund.
Gustav Martinsson, forskare på KTH, poängterar att det redan i dag finns stora anställningssubventioner på plats, men att dessa inte har gjort ett tydligt avtryck.
– Det talar för att att man borde satsa på att utbilda bort den här gruppen, snarare än att sänka lönen. Ofta ifrågasätts det om ytterligare utbildningssatsningar är meningsfulla. Men det förutsätter att vi har prövat allt som går att göra, och det ställer jag mig frågande till, säger Gustav Martinsson.
– Det kan behövas helt nya utbildningsformer. Ambitionsnivån borde vara att utbilda alla, och det finns fortfarande många enkla jobb. De som hävdar att enda vägen är att sänka lönerna är ofta personer som själva har hög utbildning, konstaterar han.
LÄS OCKSÅ:
