”Jag funderade inte på hur kroppen skulle hålla”
När jag förstod att jag inte kunde lita på sjukförsäkringen blev jag panikslagen. Något måste göras. Jag gick till Arbetsförmedlingen fastän läkaren sagt att jag inte fick jobba, säger Ann-Catrin Jansson. Foto: Janerik Henriksson
Tidsgränsen i sjukförsäkringen skulle få människor att komma tillbaka till arbetslivet. För Ann-Catrin Jansson blev effekten den motsatta.
13 år gammal tar Ann-Catrin Jansson sitt första jobb. Efter lantbruksgymnasiet är hennes cv en uppräkning av slitsamma yrken.
Hon är lantarbetare på olika gårdar i Sörmland och Uppland, med kor som ska mjölkas tidiga morgnar. Sedan paketeringsarbetare i läkemedelsindustrin. Skolvaktmästare. Busschaufför i Stockholm under hela 1980-talet. Chaufför, vaktmästare och allt-i-allo på dåvarande Invandrarverkets slussanläggning i Flen.
Så följer städning, jobb i hemtjänsten, jobb i förskolan, mera städning … Det är arbete som tar på kroppen. Särskilt om man har lätt att ta på sig för mycket – och det har Ann-Catrin Jansson. På Invandrarverket i Flen sköter hon två vaktmästarjobb samtidigt.
Hälsan sätts på prov. 1982 har hon hjärnhinneinflammation i samband med påssjukan, några år senare går höger axel sönder.
En operation 1989, då ben från höften transplanteras till axelleden, går inte riktigt vägen.
– Ryggen har jag känt av sedan jag var ung. Det har krävts träning för att den ska hålla.
Att Ann-Catrin Jansson får sjukersättning 2005 är alltså knappast någon högoddsare. Och här kunde historien ha tagit slut. Sjukersättning är inget man blir rik på, men i alla fall en försörjning.
Men Ann-Catrin Jansson vill inte att det ska vara slut. Och hon reagerar mot att Försäkringskassan, vid sidan av fysiska besvär, bygger sitt beslut på psykiska diagnoser.
– Jag kände inte igen mig i beskrivningen. Jag tyckte att jag hade mer att ge. Jag ville ut och jobba igen.
2008 tar Ann-Catrin ett vik som kyrkvaktmästare. 2009 startar hon eget städföretag.
– Städa, det är jag bra på. Skitbra, om jag får säga det.
Som Björkö Städ och Service far hon runt i Roslagen och får mer och mer att göra. Trädgårdsarbete, byggstädning och saneringar. Men allra mest hemstädning. Ryktet går: ”Kickan är bra”. När hon städat klart hos pensionärer sitter hon kvar och pratar en stund.
– Jag funderade inte på hur kroppen skulle hålla. Jag är jäkla envis, jag körde bara på. På kvällarna kastade jag mig i säng.
Fem år blir det, sedan kommer slutet tvärt. En röntgenundersökning visar att ryggen är förstörd. Från nacke till ryggslut har bara tre, fyra kotor klarat sig från förslitning och artros.
– Läkaren sa att jag riskerar att bli förlamad. Jag blev chockad över att det var så illa.
Hösten 2014 är Ann-Cristin Jansson sjukskriven. På våren 2015 börjar handläggaren på Försäkringskassan tala om att det finns en gräns för hur många sjukpenningdagar hon kan få.
Vid den tidpunkten har Ann-Cristin Jansson i och för sig en hel del tid kvar till den definitiva tidsgränsen. Men hon uppfattar att hon ska ut ur försäkringen; att försörjningen är hotad.
Och här kommer det viktiga i den här berättelsen: Det hotet gör Ann-Catrin Jansson panikslagen. Tankarna snurrar, något måste göras. Hon går till arbetsförmedlingen, fastän läkaren har sagt att hon inte ska arbeta.
Var behövs hon? I hemtjänsten förstås. Passar det jobbet när ryggen är kass? Nej. Så Ann-Catrin säger att hon inte klarar tungt arbete, som att städa, men att laga mat och prata med de gamla borde gå.
– Väl hemma hos de gamla kunde jag inte hålla på den gränsen. Jag kan inte lämna ett kaos bakom mig.
Efter tre månaders jobb är Ann-Catrin Janssons hälsa körd i botten. Läkarintygen från början av hösten 2015 talar om en kvinna som tror sig vara friskare än hon är, men ”nu har kommit till vägs ände” med förvärrade smärtor från nacke, armar och höfter, liksom yrsel. Intygen bekräftar att hon inte borde ha tagit hemtjänstjobbet. Slutklämmen blir att patienten ”av så väl de fysiska som psykiska skälen för närvarande är helt arbetsoförmögen”.
Trots intygen bedömer Försäkringskassan att hon skulle kunna klara ett lättare arbete. Ann-Catrin Jansson kan inte förstå hur en handläggare vid kassan kan sätta sig över läkarna. Det tar på psyket. En dag i november 2015 går hon direkt från sjukgymnasten till psykakuten, självmordstankarna härjar.
Ann-Catrin Jansson har överklagat Försäkringskassans beslut, men beskedet dröjer.
– Så nu går jag till socialen och söker bidrag månad för månad. Ibland har mina barn fått hjälpa mig med pengar.
Att Ann-Catrin Jansson är utan sjukpenning i dag beror inte direkt på den bortre tidsgränsen, hennes dagar hann aldrig ta slut. Men hon anser att den press som tidsgränsen utgjorde har skadat henne. Fysiskt, men framför allt psykiskt.
– Jag har alltid gjort rätt för mig. I städbranschen erbjuds man hur mycket svartjobb som helst, men jag sa alltid nej: Om jag blev skadad eller sjuk skulle jag vara ordentligt försäkrad. Det känns som ett hån.
LÄS OCKSÅ:
LO: Gränslös sjuktid kan hjälpa sjuka
