SD:s hållning – mer hat än kärlek
En oktoberdag 2010 i riksdagens bankhall. En samling något förvirrade sverigedemokrater tar sina första steg in i de folkvaldas församling och möts av reportrar. Partiets vice ordförande har genast taggarna utåt. Jonas Åkerlund ogillar journalister – och visar det. Det är han inte ensam om.
SD:s ambivalenta hållning – det handlar mer om hat än om kärlek – gentemot press, radio och tv har löpt som en röd tråd genom partiets politiska liv. Inför SD:s landsdagar som hålls nästa helg nekades först ett antal profilerade politiska reportrar att bevaka arrangemanget. Motiveringen – en bara nödtorftigt förtäckt ursäkt – handlade om platsbrist. Uppmärksamheten fick så småningom SD att backa. Men händelsen är symptomatisk för den som under många år har följt partiet. Medier och enskilda journalister uppfattas av många sverigedemokrater som politiska motståndare.
Den flora av alternativa fora som har vuxit upp, huvudsakligen på nätet, och till viss del odlats fram av SD, är därför viktig för partiet. Det är bara att läsa vad partiledaren Jimmie Åkesson själv säger i citatet nedan: ”Utan internet hade vi inte varit där vi är idag”.
På sajterna tar företrädare – både sådana som har direkt koppling till SD som riksdagsledamoten Kent Ekeroth och andra som bara torgför liknande åsikter – ut svängarna på ett sätt som SD-politiker oftast drar sig för att göra från riksdagens talarstol.
På så sätt kan Sverigedemokraterna sända olika signaler – ett grövre formulerat budskap och ett mer nedtonat – i olika kanaler. På sajterna hålls engagemanget uppe hos de redan frälsta genom mer oförblommerade resonemang.
Vid framträdanden i Almedalen, i SVT:s partiledardebatter och radions Studio Ett ändras tonläget för att attrahera möjliga meningsfränder i den mer vilsna delen av väljarkåren där missnöje och misstro har fått fotfäste.
SD har länge sett till att anpassa medlen efter målet. Men även om partiet tillhör de skickligare när det gäller att utnyttja de digitala verktygen så har flygbladen inte spelat ut sin roll. Det kom ett sådant i brevlådan hos många svenskar häromveckan – och i sovsäckarna hos flyktingar på den grekiska ön Lesbos med budskapet att de inte är välkomna.
Det fick migrationsminister Morgan Johansson att reagera: ”SD snackar skit”. Men det är ändå inte politiska motståndare som står för de skarpaste replikerna. Det är artisterna. Jason Diakité skrev ett eget flygblad, Malena Ernman en tweet på temat #inteimittnamn, och Niklas Strömstedt en sång på nödrim. ”Lyckolandet, vi som hade tur och fann det”.
SD är skickligt på att byta kommunikationsmässig planhalva. Kanske börjar partiets kritiker att lära sig.
LÄS OCKSÅ:
Hatet inte så stort som det ger sken av
Pengarna från LO:s försäljning av Aftonbladet ledde inte till något nytt
Debatt: Socialbidragsnivåer gör att erfarna frilansare slutar
Kommunikatören ska fylla tomrummet
Sparpaket och slakt på skånska redaktioner
