S-drama med viss upprättelse

I oktober förra året gav Daniel Suhonen ut sin detaljrika bok om Håkan Juholts uppgång och fall som partiledare. Knappt ett halvår senare har den premiär som teaterpjäs på Uppsala Stadsteater. Arbetets Jonna Sima finner den mest intressant som ett samtidsdokument.

Det har hunnit gå tre år sedan Håkan Juholt avgick från posten som Socialdemokraternas ordförande med en kort presskonferens i Oskarshamns köpcentrum. Då lämnade han tio månaders ordförandeskap bakom sig, en period som måste betraktas som den mest turbulenta i Socialdemokraternas historia.

Det känns både som nyss och länge sedan. Efter sitt installationstal som partiledare i Stockholm, som han inledde med att tala om kulturpolitik och bland annat citera Stina Oscarsson, var vi många som kände att här var partiledaren som skulle ge arbetarrörelsen ett språkligt och ideologiskt lyft! Det gjorde han förvisso, men politiskt och opinionsmässigt blev det mot slutet fritt fall i stället.

Stina Oscarsson har nu dramatiserat Daniel Suhonens uppmärksammade bok Partiledaren som klev in i kylan. Det är en pjäs som ligger överraskande nära boken. Mycket känns igen, också de överlastade delarna med faktauppgifter och namn. Oproportionerligt mycket plats i pjäsen tar diskussionen om den uteblivna satsningen på höjd a-kasseersättning i höstbudgeten 2011. Det var visserligen ett av de misstag som till sist blev Juholts fall, men på en teaterscen blir budgetbråket inte direkt rafflande underhållning.

Efteråt stöter jag utanför teatern ihop med de två S-veteranerna Birgitta Dahl och Enn Kokk, och vi funderar om den vanliga teaterpubliken verkligen hänger med i alla turer, begrepp och namn som Östros och Österberg hit och Söder och Waidelich dit.

Som politisk teater är Stina Oscarssons dramatisering tunn. Som samtidsdokument är den intressantare, särskilt i sin beskrivning av svängdörrarna mellan partiet, näringslivet och pr-byråer.

Aksel Morisses version av Håkan Juholt är betydligt mindre karismatisk än originalet. Hans lätt naiva uppsyn gör att han ser ut som ett lättfångat byte. Och det är också så Juholt framställs: som ett offer för en brutal omgivning. Partikamrater hugger honom i ryggen, han ges dåliga råd och är utsatt för en maktkamp.

Så var det säkert i stor utsträckning. Det är så man skäms över hur ett parti som Socialdemokraterna kan behandla en partiledare på det där sättet. I pjäsen såväl som i Suhonens bok framstår LO:s tidigare ordförande, Wanja Lundby-Wedin, som den som höll i yxan. Kanske kände hon trycket på sig att genomföra ett svårt beslut, men alldeles oavsett ser agerandet inte helt snyggt ut i backspegeln.

I själva verket låg mycket av ansvaret för Håkan Juholts spektakulära berg- och dalbanefärd som partiordförande på honom själv. Han saknade ett eget nätverk och stöd inom partiet, men den förmodligen främsta orsaken – något som Oscarssons pjäs märkligt nog bortser från – var Juholts egna tillkortakommanden.

Yvigheten, som han själv redan innan hans namn kom på tal i partiledarfrågan framhöll som sin största brist, blev hans fördärv. Till sist kunde ingen, inte ens han själv, veta om det han sade verkligen var sant. Det var fullkomligt ohållbart.

Men trots att Håkan Juholt bara fick drygt tio månader som partiledare för Sveriges fortfarande största parti, är hans partiledartid knappast lättglömd. Juholt lämnade avtryck. Han påminde människor om att politik faktiskt kan kännas på riktigt. Det kan vara vackert att skapa visioner. Tillsammans. Och han visade framför allt att man som politiker också är en människa, ingen robot inställd på tjänstemannaprogrammet.

Daniel Suhonens bok och Stina Oscarssons uppsättning är på sätt och vis delar i en återupprättelse av Håkan Juholt. Han höll inte hela vägen, men han betydde något ändå.

Eller rättare sagt: betyder. I Aktuellt i förra veckan visades ett reportage där en reporter följt med Håkan Juholt på ett av hans många möten med fackförbund, S-föreningar och vanliga människor runt om i landet. Det har blivit 250 stycken sedan han avgick som partiledare. Den här gången går resan till S-fästet Sandviken. Efteråt intervjuas människor som lyssnat på Juholts resonemang om att det är för lite rörelse i arbetarrörelsen. De öser lovord över honom. Han får dem att känna lust och vilja till socialdemokratisk politik igen, säger de.

Partierna behöver sina agitatorer, och som sådan är Håkan Juholt ovärderlig för Socialdemokraterna. Men inom partiet verkar det som att man helst skulle vilja gömma och glömma honom. Den enda position han har erbjudits av Stefan Löfven är som ersättare i riksdagens kulturutskott. Det är ynkligt. I höstas var Håkan Juholt den politiker i Kalmar som fick mest kryss i valet. Varje vecka lyckas han väcka nytt engagemang och liv i S-rötter som börjat vissna. Om solidaritet är mer än ett vackert ord borde den nya S-ledningen även utåt visa en viss uppskattning för sin agitator.

LÄS OCKSÅ

• ”Spelet bakom Juholts fall är rena Robinson-tv:n”. Recension av Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt.