Daniel Suhonen. Foto: Sara Appelgren

Daniel Suhonen. Foto: Sara Appelgren

Det är tveklöst höstens – årets? – mest uppmärksammade bok som journalisten och vänsterdebattören Daniel Suhonen har skrivit.

Socialdemokraterna ska vara glada över att den inte gavs ut före valet. Inte för att boken innehåller så många nyheter för de hyfsat insatta i ”Juholt-affären”, utan för att den – alldeles oavsett sanningshalterna i de många komprotmetterande uppgifterna – inte ger en smickrande bild av partiet och dess kultur.

Daniel Suhonen har länge varit en stridbar och välformulerad debattör mot Socialdemokraternas styrning högerut. Mot avregleringar av samhällsservice, accepterande av skattesänkningar och privatiseringar inom välfärden. I Håkan Juholt såg han sin like, men också en chans att påverka en kursändring för partiet.

När Juholt, till allas förvåning, blev vald till Mona Sahlins efterträdare hörde Suhonen av sig och erbjöd sina tjänster. Det är förståeligt. Vi var många som kände en ny politisk energi efter att ha hört Juholts kongresstal i Water Front Building i Stockholm våren 2011. Det var ett tal som överraskande tog avstamp i kulturens roll i samhällsbyggandet och budskapet var att människan ska vara en medborgare i ett samhälle – inte en kund på en marknad. Jag hade inte hört ett mer engagerande tal av en S-ledare sedan Göran Persson lade ut visionen för det gröna folkhemmet i sitt första maj-tal 2006. Med Juholts ord växte konfliktytorna. De politiska alternativen behöver inte naturgivet stå mellan Moderaterna och Moderaterna light.

Men mycket gick snabbt fel. Juholts tid i värmen blev kort. Efter tio månader var hans stormiga tid som partiordförande över. Daniel Suhonen stöttade honom till slutet. Han kom att fungera som inofficiell talskrivare och bollplank, med en anställning som chefredaktör på S-tidskriften Tiden som täckmantel. Deras kommunikation skedde främst via sms – det var nästan ett heltidsjobb stundtals, skriver han.

Riktigt nära kom han inte partiordföranden. Det gjorde ingen, vilket tydligt bidrog till Juholts fall. Han saknade brett stöd och hade få lojala vänner i partiet. Paktskapandet inom socialdemokratin framstår i boken som Robinson-tv. Det väcker rentav äckelkänslor när namngivna folkvalda till synes oproblematiskt rör sig mellan politiken, näringslivet och pr-byråer. Många skribenter har påpekat att Suhonen varken drar sig för insinuationer eller konspirationsteorier. Vissa av kopplingarna som görs känns mer än lovligt långsökta, tror författaren verkligen på det själv, undrar jag när jag läser passager om släkt- och vänskapsband in absurdum.

Även om Suhonens ansats är att ge Juholt – och sig själv – viss upprättelse är det fortfarande, efter 500 sidor om socialdemokratins största kris hittills, tydligt att den största bakomliggande orsaken till den var Håkan Juholts egna tillkortakommanden. Organisatoriskt, personlighets- och kompetensmässigt. Givetvis har valberedningen som utsåg honom till partiordförandekandidat en stor del av ansvaret. Det bärs också av andra, framför allt av personer som satt i Socialdemokraternas verkställande utskott.

Visst, situationen var pressad, omsorgen om partiet måste gå först. Men med hjälp av hemligstämplade inspelningar och protokoll blottlägger Suhonen hur den interna undermineringen av Juholts förtroende var skamligt hänsynslös.

BOK

Partiledaren-som-klev-in-i-kylan Partiledaren som klev in i kylan - berättelsen om Juholts fall och den nya politiken Daniel Suhonen Leopard förlag