Han borde vara tokpopulär, säger jag till mina arbetskamrater som sitter och redigerar tidningen.

Han – Löfven. Hemifrån. (Jag växte upp i Ångermanland.)

Typ som Fälldin – som alla över 50 minns. (Han växte upp i Ångermanland.)

Svetsare. Ödmjuk. Rak och pratar som folk. (Ångermanländska.)

Men icke. Den enkle mannen av folket går inte hem. Trots norrländsk arbetarbakgrund. (Saknas pipan?)

Stefan Löfven är en hederlig, typisk sosse, som vill satsa på infrastruktur och välkomnar flyktingar. Läs Linda Floods intervju med vår statsminister i veckans Arbetet.

Och sen är det väl som en av mina arbetskamrater svarade: Men du, Johanna, folk är borgerliga nu för tiden. Dom gillar inte gamla svetsare.

Jag tippar att Löfvens tid kommer. Han kommer att bli tokpopulär.

1997, alldeles innan Hongkong blev en del av Kina, träffade jag Han Dongfan, en kinesisk medborgare som kastats ut ur sitt hemland.

Dongfan var fackligt aktiv och tyckte att medlemmarna skulle få tillgång till det som erbjöds dem i partiprogram och fackliga stadgar. Aj, aj. Det gick illa. Denne man utvisades.

Tänker på honom när jag läser Erik Larssons intervju med Sally Choi från HKCTU, facket i Hongkong. Medlemmarna har demonstrerat för ökade demokratiska rättig­heter, symbolen var uppspända paraplyer.

Gehöret var noll och nu har alla demonstranterna fällt ned sina paraplyer.

Sommaren 1989 satt jag i Victoria Park i Hongkong och försökte amma min lilla flickbebis i skydd av ett paraply. Det gick väl så där. Hongkongborna var chockade över nakna bröst och offentlig amning, även om allt doldes.

När barnet var mätt gick vi och tittade på demonstrationen. Det var fantastiskt. Hongkong hade smittats av demokratirörelsen i Kina. Tusentals ungdomar tågade och sjöng Internationalen på kantonesiska.

Vilken framtidstro.

Sen gick allt åt skogen.