Stefan Löfven har hamnat i blåsväder om Sveriges militära samarbete med Saudiarabien.
Inom kort måste han bestämma om Sverige ska säga upp avtalet eller om det ska förlängas.
Utan tvekan innebär avtalet med Saudiarabien det första stora testet för den feministiska utrikespolitik som Stefan Löfven nu har lovat föra enligt regeringsförklaringen. Och om detta löfte inte ska ramla ihop som ett korthus, redan efter några månader, torde saken vara tämligen glasklar och avtalet sägas upp.
För hur ska avtalet annars utformas för att uppfylla regeringens genuslöfte?
Ska vi skriva in i avtalstexten att Saudiarabien gott kan fortsätta tortera och avrätta kvinnor som straff för att de har blivit våldtagna, men att de saudiska myndigheterna då måste lova att använda yxor, sablar och andra tillhyggen för närstrid, och inte använda något som har med militäravtalet med Sverige att göra?
Och ska vi på samma sätt kräva att Saudiarabien inte involverar vapensamarbetet med Sverige när de nästa gång ska piska en bloggare med tusen piskrapp för att han påståtts häda kungen och gudamakten?
Det finns fler missförhållanden att räkna upp. Saudiarabien har aldrig tvekat att slå ned krav på ökad jämställdhet och yttrandefrihet, så det var naturligtvis fel av den dåvarande S-regimen att över huvud taget starta samarbetet 2005.
Saudiarabien hade redan då under lång tid parkerat i bottenskiktet i FN:s rankning över individuell frihet i världens länder, och har fortsatt i bottenskiktet sedan dess. Skälet är i första hand det djupgående kvinnoförtrycket.
Statsminister Löfvens och utrikesminister Margot Wallströms löfte att föra en ”feministisk utrikespolitik” har därmed full bäring på avtalet med Saudiarabien.
Margot Wallström har också gjort sitt bästa, bland annat genom att uppmärksamma att det ännu inte suttit med en enda kvinna i panelen under FN:s 150 senaste panelsamtal om Mellanöstern.
Men att avbryta ett samarbete som gynnar den militära statsmakten i ett av jordklotets mest könsdiskriminerande diktaturer borde naturligtvis vara en självklar fortsättning på denna feministiska utrikespolitik.
Nu kunde man ju tycka att Saudiarabien redan borde ha diskvalificerat sig som militär alliansmakt av andra skäl.
Fria politiska partier är förbjudna, strejker är förbjudna, fria fackföreningar är förbjudna.
Om avtalet förlängs begravs även dessa missförhållanden i tystnad.
Den feministiska utrikespolitiken föddes med det utmärkta valet av Margot Wallström som utrikesminister.
Men om avtalet med Saudiarabien skrivs under är den feministiska utrikespolitiken stendöd.
