Med rätt att bo

Marknaden har tagit strupgrepp på bostadspolitiken, med segregering som följd. Den svenska modellen med bred allmännytta är på väg i graven. Kvar finns – ja, vaddå?

Boendet har blivit en kapitalvara. En handelsvara värd miljoner, där orden budgivning och ränteavdrag hörs oftare än ropen efter rätten till bostad. Där den starkaste vinner och bestämmer var det är ”hetast” att bo. Där ”kris” betyder sjunkande bopriser.

Bomarknaden i de större städerna är inget för dem som står utan kapital, eller vinster från tidigare bostadsförsäljningar.

En tid har passerat som gynnat dem som köpt och sålt bostäder.

– Det har varit ett framgångsrecept för medelklassen. Inte bara för dem som röstade borgerligt. Men tiden går, ekonomin ändras, säger urbanhistorikern Håkan Forsell vid Stockholms universitet.

Allt fler inser att de stora vinsternas tid är förbi. Men bostadsbristen är akut, och många som hellre vill hyra tvingas till köp.

För drygt ett år sedan kom LO med en rapport som visade att antalet kommuner med bostadsbrist nästan tredubblats på 13 år. I november 2012 hade 126 kommuner brist på bostäder.

Vad hände med Sverige, jämlikhetens land? Vi som trott oss om att bo i landet där arvet inte ska vara avgörande för grundläggande behov.

– Vi har en låt gå-politik inom bostadssektorn. Man har låtit marknaden ta över helt. Människors förmåga att klara sig på en marknad är avgörande för hur och var man bor. Det driver på segregeringen i de stora städerna, säger Anders Törnquist, bostadsforskare på institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet.

Han saknar en solidarisk bostadspolitik, som också inkluderar dem som inte klarar sig på en kommersiell marknad.

Av Göteborgs stad fick han uppdraget att leta verktyg åt kommunen. Hur påverka markanvisningarna, mot marknadskrafterna?

– Vårt uppdrag var inte att titta på social housing, men vi hamnade där. Det mesta av det nya var småskaligt och integrerat, hade god kvalitet och design.

I Sverige har vi sett social housing, en social hyressektor med behovsprövning, som stigmatiserande, och i stället satsat på en bred allmännytta.

Men EU är emot den modellen. EU:s modell är just marknaden, plus särskilt stöd till en liten del.

Och den nyliberalisering som skett i Sverige liksom i resten av Europa sedan 1980-talet, har premierat det egna ägandet.

Det går att begära undantag från konkurrenslagstiftningen i EU för att stödja billigt boende, men det gör inte Sverige. Här har vi i stället allmännytta som sedan 2011 ska drivas affärsmässigt. Vad allmännyttan nu ”är”, kan Håkan Forsell inte svara på.

– Tron på enbart marknadshyror är som att bara gifta sig med någons överkropp, säger han.

För i länder som Tyskland finns det ett viktigt komplement, ”underkroppen”. Dels ett system för dem som hamnar utanför, dels en reglering som omöjliggör chockhöjningar av hyrorna.

Anders Törnquist tror på undantag och en svensk modell av social housing, som med nödvändighet har likheter med system i Europa.

– Alla klarar sig inte annars.

Charlotta Kåks Röshammar

Social housing

Begreppet står för en social hyresbostadssektor med behovsprövning, där resurssvaga erbjuds bostäder som antingen ligger i särskilda områden eller är integrerade i annan bebyggelse.

I Sverige köper eller hyr 90 procent av kommunerna bostäder, som de sedan hyr ut till behövande. Denna sekundära bostadsmarknad tycks ha blivit en vedertagen metod för att kompensera bostadsbrist och hårda krav på bostadssökande.

Källa: Boverket

LÄS OCKSÅ:

Göteborg bygger hyror folk har råd med

Snabba hus till unga – är det lösningen?

Läs hela serien Bostadsrätt 2.0