Keira Knightley gör en roll långt från glamouren.

I julas visades Bridesmaids på SVT. Då blev jag påmind om varför jag blev så berörd när jag såg den sist. Filmen är en amerikansk komedi från 2011 om Annie, en singelkvinna i 30-årsåldern som sett sina drömmars mål – ett eget konditori – krasas i en konkurs under finanskrisen.

Efter att hennes bästa vän bett Annie bli hennes brudtärna försöker Annie parera alla dyra måsten och parnormativa konventioner som ofta hör bröllop och möhippa till. Det är som sagt en komedi. Och den är rolig. Men under humorlagret finns det en träffsäker skildring av känslan av att ens omgivning verkar ha livet utstakat medan den egna livsplanen är ett kaos.

På samma tema är filmen Laggies (som löst kan översättas till ”slöfockar”), men med Keira Knightley i huvudrollen som Megan. Hon valdes tillsammans med sin gymnasiekärlek till skolans bästa par. På klassåterträffen tio år senare är de fortfarande ihop. Livet har bara rullat på.

Men medan vännerna skaffar barn, gifter sig och gör karriär står Megan och håller en reklamskylt utanför sin pappas revisorsfirma och är för bakfull för att ta sig till ett jobbcoachmöte. Hon är en förvirrad loser, främst i omgivningens ögon. En oväntad vänskap med en tio år yngre student (stjärnskottet Chloë Grace Moretz) blir livsomvälvande.

På ytan är det en småputtrig bagatell med ett grådisigt Seattle och gullig indiepop av Ben Gibbard (Death cab for cuties) som fond. Men precis som Bridesmaids sätter
Laggies fingret på det inferno som svepande brukar beskrivas som ”30-årskrisen”.

Kristen Wiig, till vänster, hade huvudrollen i Bridesmaids. Foto: Suzanne Hanover