Det finns få saker i arbetslivet som både arbetstagare och arbetsgivare har så många åsikter om som lagen om anställningsskydd (las). Den har blivit till en symbol för en ofta cynisk arbetsmarknad. Det främsta syftet med lagen, som i korthet går ut på att sist in är först ut, är att värna den äldre arbetskraften. Det är viktigt, eftersom 55-plusare alltid har svårare att få ett nytt jobb än vad yngre har.
Som ung är det lätt att bara se avigsidan med lagen. Jag har själv varit inne i den så kallade las-cirkusen i två omgångar. Man jobbar hårt en period, sedan åker man ut och får inte komma tillbaka till arbetsplatsen inom de närmaste fem åren. Orsak? Man kan ju råka bli inlasad, och att få en fastanställd på halsen verkar vara många arbetsgivares värsta mardröm i dag.
När man är inne i den tröstlösa cirkeln av osäkra anställningar är det lätt att skylla på las. Det har jag själv gjort. Men egentligen ligger ansvaret på oansvariga arbetsgivare.
Förra året inledde Svenskt Näringsliv och LO ett samtal. Nu vill parterna diskutera nya spelregler på arbetsmarknaden, det är ingen vild gissning att även turordningsreglerna kommer att tas upp.
Frågan diskuterades även av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och Annie Lööf i Agenda förra söndagen. Johansson menade att regeringen kommer att lyssna till parterna, men på henne lät det inte som att det är aktuellt med en ny lagstiftning. Lööf eldade däremot på om ökad ”flexibilitet”, det vill säga att det ska gå att göra fler undantag från turordningsreglerna. På det sättet ska det bli lättare för framför allt unga och invandrare att komma in på arbetsmarknaden, menar Centerpartiet.
Men redan i dag är las en oerhört flexibel lag. Det går att förhandla fram kollektivavtal som anpassar anställningsform och inlasningsregler efter bransch. Detta har gjorts mellan Unionen och public service-bolagen, och nu senast tecknades det ett avtal om så kallade studentmedarbetare i kommunal- och landstingssektorn som innebär att endast studenter kan få vissa anställningar.
Den som någon gång har befunnit sig i en facklig förhandling kring uppsägningar vet också att det går att göra många avsteg från las. En svensk arbetsgivare har rätten att definiera om det är arbetsbrist, och om en medarbetare saknar tillräckliga kvalifikationer saknar den rätt att behålla jobbet. Arbetsgivaren kan också omplacera personen till en avdelning som blir en egen las-krets – eller helt enkelt köpa ut den anställde ur företaget.
Att i det läget öka flexibiliteten och göra det enklare att säga upp arbetstagare och anställa människor på kort tid leder bara till ökad osäkerhet för arbetstagarna – i synnerhet för de äldre – och till en försvagning av fackförbunden.
En sådan utveckling är särskilt olämplig med dagens urholkade a-kassenivåer.
Det verkar som att lagen om anställningsskydd har blivit ett rött skynke för många arbetsgivare och deras bundsförvanter i Centerpartiet. De har upprepat att lagen har många begränsningar och brister många gånger att det blivit till en sanning. I verkligheten ger las arbetsgivaren stora möjligheter att styra verksamheten samtidigt som den förhindrar lättvindiga uppsägningar.
Las är egentligen inte ett problem. Det verkliga problemet är arbetsgivarnas ovilja att tillsvidareanställa personal och arbetsmarknadens brist på matchning, men den åtgärdas bäst med utbildning.
