Krogen: Lönerna glider sakta neråt

– Vårt arbete är inte mindre värt än industriarbetarnas, säger restauranganställda på Stockholms centralstation. Men som lönebildningen fungerar i dag kommer vi aldrig i kapp.

Sus av röster. Rassel av rullväskor mot stengolvet. Klirr av kaffe­koppar. Och så kvinnorösten i högtalarna, som då och då ropar ut tider och spår för SJ:s fjärrtåg. Centralstationen i Stockholm, där en kvarts miljon människor passerar varje dygn, är en blandning av ödslighet och intimitet.

Café Ritazza i ett hörn av den stora hallen har öppet från fem på morgonen till midnatt. Kajsa Bysell, som är barista, serverar fortfarande frukostmackor till en del gäster när andra sjunker ner i fåtöljerna med ett glas vin.

– Hit kommer alla, från tiggare till affärsresenärer, säger Kajsa Bysell. Vi tar lika väl hand om tillfälliga besökare som stammisar.

– Det här är ett krävande jobb, säger kollegan Viktoria Melin. Under mina nio eller tio år i branschen har servicetänkandet utvecklats. Nivån har höjts enormt.

Frågan är om de anställda får betalt för det. Kajsa Bysell och Viktoria Melin tycker inte det. Daniel Jernström, bartender på O’Learys längst in i centralhallen, håller med.

– Vi har orättvist lite betalt. Vår bransch växer, vi ser hur många som är beroende av oss och är glada att vi finns. Ändå ligger våra löner i bottenskiktet.

– Det finns ingenting i de industrianställdas arbete som är värt mer än vårt, hävdar Daniel Jernström. Men de restauranganställdas löner kommer aldrig ikapp. Så som lönerna förhandlas i Sverige fungerar kommer avståndet snarare att växa.

Om de restauranganställdas löner på sin höjd tillåts öka med samma procentsats som de industrianställdas säger enkel matematik att klyftan inte kan minska.

Men till det kommer att industrins anställda brukar få ut lite mer än vad fack och arbetsgivare kommer överens om i de centrala avtalen, så kallad löneglidning.

– Det händer aldrig oss, säger Daniel Jernström, som har löneförhandlat för arbetskamrater på både centralstationen och andra restauranger.

Faktum är att de anställda inte ens får ut hela den löneökning som arbetsgivarna går med på i de centrala förhandlingarna med Hotell- och restaurangfacket (HRF). Avtalen säger nämligen att bara en del av löneökningarna – knappt hälften – ska delas ut som garanterade påslag till alla anställda.

Den andra delen slås ihop till en ”pott” på varje arbetsplats, som arbetsgivaren fördelar i förhandlingar med facket. Tanken är att de som anstränger sig extra ska kunna få mer. Vissa får alltså del av pottpengarna, andra kan bli utan.

Problemet är att personalomsättningen i branschen är skyhög. Hela tiden slutar anställda som har fått del av den lokala potten. De nya som börjar i deras ställe får oftast avtalets lägsta lön. På så sätt försvinner pottpengarna.

Problemet förstärks av de många tillfälliga anställningarna. Viktoria Melin tar sig själv som exempel.

– I många år hade jag ”anställning för enstaka dagar”, branschens egen anställningsform för oregelbundet arbete. Varje gång jag påbörjade en ny anställning fick jag avtalets lägsta lön.

För att komma åt problemet vill HRF att avtalets lägsta löner ska höjas med samma procentsats som lönerna i stort. Men arbetsgivarna har hållit emot. De garanterade lägstalönerna har inte tillåtits hänga med.

Kajsa Bysell, Viktoria Melin och Daniel Jernström är eniga om att det vore bäst om hela löneökningen fördelades i det centrala avtalet, så att alla anställda garanterat får del av den. De tre ingår i styrelsen för den gemensamma fackklubben på de restauranger och kaféer som koncernen SSP driver på Stockholms central. Och trots att de ser SSP som ett bra företag – ”ett positivt undantag i branschen” – har de dåliga erfarenheter av att fördela löner lokalt.

– Vi har försökt få till ett system med tydliga kriterier som mellancheferna ska bedöma oss efter, säger Viktoria Melin. Men det går inte att undvika godtycke.

De hör till dem som har arbetat många år inom SSP och rimligen skulle kunna tjäna på individuell lönesättning. Men de vill inte ha den.

– De lokala löneförhandlingarna tar jättemycket tid, säger Kajsa Bysell, som är klubbordförande. Och de handlar om löjligt små summor.

– Arbetsgivaren vill att vi ska tävla om pottpengarna. Men får jag mer, så är det på någon annans bekostnad. Vill de belöna någon borde det ske utöver potten.

Restauranganställda är lågavlönade inte bara jämfört med andra grupper, utan i absolut mening, anser Viktoria Melin. Att många tvingas jobba på deltid bidrar.

– Jag har arbetskamrater som inte kan få kontrakt på en lägenhet. De tjänar helt enkelt för lite.

Lönerna

• SSP driver restauranger, barer och kaféer på stationer och flygplatser i en rad länder. SSP har totalt omkring 1 500 anställda i Sverige.
• Av dessa arbetar ungefär 120 på centralstationen i Stockholm. Knappt hälften är medlemmar i Hotell- och restaurangfacket (HRF).
• Den stora gruppen av tillfälligt anställda tjänar 114:20 kronor i timmen (motsvarande månadslön är 19 754 kronor). Den lönen gäller dem som fyllt 20 år. Ungdomslönerna är betydligt lägre. Den som är 18 år tjänar 86:80 kronor i timmen eller 15 016 kronor i månaden för heltidsarbete.
• Minimilönen efter sex års yrkesvana är 21 138 kronor i månaden.

LÄS OCKSÅ

• Männen drar ifrån – ju större andel kvinnor, desto lägre löner

• ”Är vi så mycket mindre värda?” – lönejämförelse mellan undersköterskor och arbetare på Volvo i Umeå 

• Kommunal: ”Vi kan inte ställa upp på det här systemet längre”