Männen drar ifrån
Ju större andel män som finns i en bransch, desto högre är lönerna. Bland arbetaryrkena är byggnadsarbetare bäst betalda, med en snittlön kring 25 000 – och där är andelen män störst. De sämst betalda jobbar inom barnomsorg, och där är andelen kvinnor nästan 90 procent. Samma gäller för tjänstemännen, även om lönespannet är större: Branscher med hög andel kvinnliga tjänstemän har också lägst snittlöner. Klicka på grafiken för att se den i större format.
Jämställda löner är långt borta – i stället ökar lönegapet mellan kvinnor och män. Det beror delvis på den svenska modellen för lönebildning: Industrins lönenorm uttrycks i procent vilket gynnar redan högt avlönade män i industrin och missgynnar lågavlönade kvinnor i vård och omsorg. Arbetet inleder en serie om lönegapet – och om möjliga lösningar.
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar. Det beror helt enkelt på att kvinnor får lägre lönepåslag än män.
Det finns flera förklaringar:
• Den styrande lönenormen uttrycks i procent,
• manligt dominerade branscher får i större utsträckning extra löneökningar på sina arbetsplatser,
• samtidigt som kvinnligt dominerade avtalsområden i större utsträckning har svårt att ens få ut påslagen i det centrala avtalet.
I avtalsrörelsen 2006 krävde LO-förbunden en jämställdhetspott och i avtalsrörelserna därefter har flera fack försökt få till stånd extra lönelyft för kvinnodominerade och lågavlönade branscher. Men löneutjämningen har uteblivit. Motståndet har inte bara kommit från arbetsgivarna: Några av LO:s industrifack har också vänt sig mot utformningen av jämställdhetspotterna. Deras förklaring är att potterna inte kom lågavlönade kvinnor inom industrin till del.
Inom samma yrken och inom samma avtalsområden är skillnaderna små mellan kvinnors och mäns löner. Lönegapet finns i stället mellan sektorer och branscher och har under de senaste åren fortsatt att växa. Industrins och byggbranschens löner ökar mer än lönerna i offentlig sektor och andra kvinnodominerade områden.
Kommunal, som organiserar flest kvinnor, anser att det finns en värdediskriminering av kvinnors arbete. Det resulterar i att branscher med stor andel kvinnor har lägre lön, och att lönerna sjunker i branscher där andelen kvinnor ökar.
LO:s senaste lönerapport visar att kvinnliga arbetare sedan år 2000 fått sin lön höjd med i snitt 7 900 kronor, medan arbetarmännens löner ökat med 8 500 kronor.
Kommunals beräkningar visar att undersköterskornas löner sjunkit markant i förhållande till arbetarlöner i tillverkningsindustrin. På bara några år har industriarbetarna fått 700 kronor mer i månaden – eller 50 procent mer – än undersköterskorna.
Enda sättet att minska lönegapet är att de som har låg lön får större löneökningar i kronor än de som har hög lön. Det är dock inte riktigt i samklang med den svenska lönemodellen, som innebär att industrin går först och sätter ett märke för alla andra i form av en procentuell löneökning.
Ett ytterligare problem för de lågavlönade är att procentmärket har upphöjts till statlig lönepolitik, med motiveringen att den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska styra löneökningstakten för resten av arbetsmarknaden. Om det uppstår konflikt på något avtalsområde ska
Medlingsinstitutet verka för att lönen höjs med den procentsats som industrins avtalsparter fastställt.
LÄS OCKSÅ
• ”Är vi så mycket mindre värda?” – lönejämförelse mellan undersköterskor och arbetare på Volvo i Umeå
• Kommunal: ”Vi kan inte ställa upp på det här systemet längre”
