Jag har dansat med Greta Garbo
När jag fyllde 40 år, tyckte omgivningen att jag steg in i gubbåldern och skulle förses med hatt.
Inget fel på den i sig. Rätt tuff, passande till de boots jag ständigt klev omkring i. Men ändå…
Hur jag än försökte kände jag mig aldrig klädd i den, bara utklädd.
Sedan dess har hatten vilat på hyllan och samlat ansenligt med damm. Någon gång har jag funderat över om man ändå skulle … men inte. Inte heller att övergå från luva till keps.
Det steget klarar liksom inte självbilden, även om varannan ung man numera har keps på sig. Också inomhus.
Men gubbe i keps, nä – kommer inte på fråga.
Men varför inte, varför inte våga utmana sig själv och testa gränserna. Det är ju något vi med stigande ålder blir allt sämre på. Samtidigt som världen vi lever i blir allt sämre på att utnyttja kunskap och erfarenhet. I Konsumentsverige ska det gamla ut, in med det nya, även människorna.
Tänker ibland på min ”tante Emmy”. Som ung judinna och glödande socialist drog hon till dåtidens Palestina, för att bygga ett socialistiskt samhälle. Där skulle judar och palestinier leva sida vid sida.
Ett världskrig senare, flera krig och en ständigt pågående konflikt senare, vet vi hur det gick med den drömmen.
Men ”tante Emmy” gav sig inte. Delade hus och hem i Jerusalem med en palestinsk familj. Ända tills hennes nya hemland tvingade den palestinska familjen på flykt 1976.
Emmys familj bor kvar och lever i hennes anda och arbetar för en annan framtid.
Hennes drömmar må har körts över av verkligheten, men att kasta dem på sophögen och marknadsanpassa sig låg inte för henne.
Inte heller den gentleman jag för något år sedan sprang på, vid portvaktsstugan vid Filmstaden i Råsunda i Stockholm, hade några planer på att kastas på tippen.
Med svallande vitt hår, oklanderligt klädd, med spatserkäpp i näven i snålblåsten, stod han och väntade på plats vid fikaborden inne i värmen. Stolarna ockuperades av av lattemorsor av modernaste snitt och stora barnvagnar.
Farbrorn var som klippt å skuren ur någon svartvit rulle. Helt oemotståndligt att börja slänga käft.
Jo då, han hade gjort några statistroller, skulle strax fylla 100 och hade så klart träffat Greta Garbo.
”En enkel och rar flicka, henne har jag dansat med”.
Sa han i alla fall.
Och jag valde att tro på skrönan och flera andra där vi väntade i dörren.
Väntan blev lång, barnvagnarna stod där de stod och till sist ryckte han på axlarna och spatserade iväg.
Nådde fram till en lövhög, stannade upp, svingade käppen rätt ner bland de vissna höstlöven. Stod kvar en stund och såg leende löven sakta lägga sig igen.
Tänker på honom också den här gråblöta novembermånaden.
Jag skulle vilja bli 100 och lekfullt kunna svinga en käpp, dra en historia och bli trodd.
Kanske går det lättare med hatt på.
