Motvind för fack och löntagare i EU

Det är tjugo år sedan Sverige röstade ja till att gå med i EU – unionen som har påverkat vår arbetsmarknad. På gott och ont.

Tio år efter att Sverige gått med i EU satte sig Niklas Bruun, professor i EU-arbetsrätt i Helsingfors, och Jonas Malmberg, en annan tung EU-forskare, ned och gjorde en analys av hur Europasamarbetet påverkat den svenska arbetsmarknaden. Inte så mycket, var deras slutsats.

I dag är det tjugo år sedan omröstningen och Niklas Bruun drar en annan slutsats.

– Det har hänt mycket sedan vi skrev den rapporten. Det har blivit mer spänt på arbetsmarknaden, säger han.

Kenneth Kastman-Krantz arbetar på Sverige i Europa som är en stiftelse med nära band till Svenskt Näringsliv.

– Den fria rörligheten är den viktigaste förändringen, säger han och framhåller det som den mest positiva förändringen.

Även facken ser det som något bra att arbetare och företag kan verka i andra länder. Men vi kommer till baksidan senare.

Unionen har även bidragit med annat. Utan EU hade Sverige i dag inte haft en lika stark diskrimineringslagstiftning. Förbudet mot åldersdiskriminering kan direkt kopplas till Europasamarbetet.  EU har också satt press på Sverige och krävt att vi tar bort möjligheten att stapla visstidsanställningar på varandra, vilket kan leda till att vikarier snabbare får fasta jobb. Reglering av arbetstiden är en annan.

Trots det är LO allt mer kritisk mot förslagen som sipprar ut från EU-kommissionen.

Vid folkomröstningen 1994 var läget annorlunda. Fem år tidigare, samma år som Berlinmuren föll, antog unionen den sociala stadgan. EU skulle föra en dialog med parterna på arbetsmarknaden. Uppgörelser på Europanivå skulle bli lag.

– Då var sysselsättning, jämställdhet och öp­penhet stora frå­gor. Sverige kom in i EU vid ett gynnsamt lä-­ge då fördraget skulle skrivas om, säger Tommy Svensson, tankesmedjan Tiden.

Den svenska S-politikern och före detta finansministern Allan Larsson kom att spela en viktig roll. Han fick posten som generaldirektör i EU-kommissionen och drev på för att unionen skulle ha en aktiv arbetsmarknadspolitik med omställningsåtgärder.

Den sociala dialogen utvecklades.  Det fanns en rad förslag om att förbättra jämställdheten och miljön. De svenska facken hade sedan flera år tillbaka sitt Brysselkontor. Det leddes av Sven Svensson som i många år servade EU-parlamentariker, experter och journalister med vad som var på gång på arbetsmarknaden i Europa.

I början av 2000-talet började vinden dock vända. EU hade lagt sin lagliga grund, 2004 och 2007 utvidgades unionen och flera östländer gick med. Högerregeringarna blev fler. Arbetsgivarna var inte lika benägna att göra upp med facken. De kände sig inte längre lika ”hotade” av EU:s lagstiftning. De senaste åren har dessutom präglats mer av åtstramningar än av att hålla efter de sociala konsekvenserna.

Under början av 2000-talet kom flera EU-domar som var negativa.

– Den sociala dialogen i EU har försvagats, sammanfattar Lena Maier Söderberg på Saco de senaste årens utveckling.

Facken anser alltså att de fått ett minskat inflytande i unionen. Ett konkret exempel är när UNI Europa slöt ett frisörsavtal med arbetsgivarnas Coiffure EU. Trots att fördraget säger att EU-kommissionen ska driva igenom uppgörelsen så att alla frisörer i EU får likartade villkor har detta inte gjorts.

Parternas krav om lika villkor för frisörerna avfärdade den förre kommissionsordföranden José Manuel Barroso som lobbying. Han tillade att det inte var upp till EU att reglera om frisörer skulle ha högklackade skor eller inte.

– EU ska ägna sig mer åt stora frågor och mind­re åt små frågor, sa han och därmed kom uppgörelsen mellan fack och arbetsgivare på EU-nivå att bli en parentes.
Ett skott av många mot den sociala dialogen, anser UNI.

Nu har dock Barroso slutat. Kommissionen har fått en ny ordförande, Jean-Claude Juncker. Han säger att han vill bekämpa lönedumpning och se över utstationeringsdirektivet. Det handlar om att vara lyhörd, korrigera Lavalproblemet. Juncker upprepar gång på gång att han är en politiker, inte en tjänsteman. Han talar om vikten av samarbete och social dialog.

Det borde låta som ljuv musik för facken.

– Men jag är ändå orolig, säger EU-experten Åsa Janlöv på LO.

Det som oroar henne är hur den nya EU-kommissionen satts samman. De kallas för Superkommissionärer. Det finns sju vice ordförande i EU-kommissionen som leder arbetet och har rätt att lägga sitt veto mot andra kommissionärers förslag. Dessa superkommissionärer är alltså ytterst viktiga.

Den superkommissionär som jobbar med sysselsättningsfrågor är den belgiska kristdemokraten Marianne Thyssen. Hon anses som lyhörd inför fackliga synpunkter. Men hon sitter i två projektgrupper som leds av letten Valdis Dombrovskis och finnen Jyrki Katainen. Båda är konservativa politiker och svångremspolitiker av rang. LO oroas över att det, trots alla vackra ord, blir en sådan politik som kan få genomslag.

Dessutom finns andra frågor att oroa sig över. Som den svenska modellen.

Då vi röstade om EU-medlemskapet var drygt 85 procent av de anställda med i facket. I dag är det cirka 70 procent.

I vissa branscher, som hotell och restaurang, är färre än var tredje arbetare organiserad.

Åkeribranschen har också problem. Utländska förare betalas låg lön och sover i sina lastbilshytter.  Det har gått så långt att fackförbundet Transport kan tänka sig en allmängiltigförklaring av kollektivavtalen – det vill säga att staten ska göra så att villkoren i avtalen ska omfatta alla i branschen, även de som inte har avtal.

Staten skulle därmed få en större roll på arbetsmarknaden.

Det vore en främmande lösning. Den svenska modellen bygger på att staten inte blandar sig i och stiftar allt för många lagar. Så fort det lanseras förslag om fler lagar och regleringar är både fack och arbetsgivare kritiska. Det är därför de är emot förslagen om att införa en minimilön eller en a-kassa på EU-nivå eftersom det skulle minska parternas inflytande.

För att modellen ska funka måste fack och arbetsgivare vara starka. Om de är svaga blir det inga avtal, och eftersom lagarna är få blir skyddet för de anställda dåligt.

Än så länge går det an, men frågan ställs allt mer på sin spets.

Trots att medlemstalen viker och att många utspel som kommit från kommissionen inte varit till facklig belåtenhet finns det motdrag.

I Sverige, Tyskland och Österrike har facken fått socialdemokra­terna att skriva in i sina partipro­gram att de är för ett socialt pro­to­koll i EU. Ett socialt protokoll är en skrivelse där det står att fackens rättigheter ska väga tyngre än den fria rörligheten på EU:s marknad. De försöker sprida idén. Bilda allianser. Förhoppningen är att det ska finnas en socialdemokratisk regering som kräver ett socialt protokoll då tiden för att göra om EU:s Lissabonfördrag kommer. Alla länder måste nämligen godkänna en fördragsförändring. I bästa fall kan ett socialt protokoll vrida tiden tillbaka och få fackliga rättigheter att väga tyngre i EU.

Det är inte säkert att det blir så. För facken ser det mörkt ut på många sätt. Krispolitiken har ändrat relationerna på den europeiska arbetsmarknaden och allt färre organiserar sig.

– Men jag tror på ett socialt protokoll och framtiden, säger Åsa Janlöv på LO.

20 år med EU:

• Lavaldomen: Högt pris för kapitalets frihet
• Konkurrens på ojämna villkor
• Allt fler kommer hit för att arbeta
• Krisen gjorde européerna fattiga
• Italien: Omöjligt komma undan den ekonomiska krisen
• Italien: ”Reformer behövs – men blir svåra att få igenom”
• Krönika: Som jag grubblade – över rabies och kalla kriget
• EU-ordlista